Categories
Betraktelser & Berättelse

32-bitars

an old woman using a laptop
Photo by cottonbro on Pexels.com

Jag är igång sedan en stund. Ute, programmerarväder. Bra om man är programmera. Sämre om man är en riktig människa. Kanske. Eller inte. Väder är vad väder är. Man får ta det för just det.

Den här tiden på året är den tid när städerna drar i mig som mest. Jag är sugen på intryck, människor, en öl och en bra cappuccino. En god vegetarisk sushi uppe på det. Men långt långt borta känns allt det där. Croronatider och andra tider. Man får kolla in Times Square i någon webkamera. Titta in i London, San Francisco och Berlin och låtsas att man är där. Nä, det fungerar såklart inget vidare som ersättning. Min längtan bara tilltar.

Talgoxarna här utanför låtsaskontorsfönstret kräver högljutt att jag plockar fram de goda fröna. De de ännu inte vet är att det inte blir några i år. Det skall sparas. Också på det. Onödiga utgifter bort. Som om vintermatandet av fåglarna på kullen, så mycket glädje, någonsin kan vara en onödighet. Men ett måste. Realiteterna vinner. Man kan vilja annat hur mycket som helst. Jag tror på förnuftet. Därmed inte sagt att jag är förnuftig.

“Hittar” en uttjänt 32-bitars burk. Med byte av ett annat “hittat” nätaggregat går den igång. Den får ersätta en sedan en tid insomnade “Varg”. Bli kompis med “Lynx”. Två servrar som tuggar på på urgammal hårdvara. Duger åt gamla ocoola gubbar. Såklart.

Dyker ner i den ständiga processen att hålla mig på banan. Utan daglig träning är man borta på några månader. Visst man kan välja tv och soffa. I min situation kan man det. Men nu väljer jag det här. Låtsasjobb. Ingen nytta med det heller såklart. Men det gör gott i själen åtminstone.

Så nu in i de sköna kodernas värld. Det som händer det händer här och nu.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: