Ljusdal på onsdag. Besiktiga bil. Årets otäckaste händelse. Sjukhus, doktorer och allt annat inräknat. Inget kanske för någon med fylld plånbok. Men har man inte det. Har en gammal bil. Då är det där ångestfyllt. Hela hösten och delar av vintern ligger i potten. Svårt att klara sig utan bil här uppe. Så på något sätt måste man ju få igenom den. Eller skaffa en annan bil.
Sparat besöket till sista möjliga dagen naturligtvis. Som vanligt. Trotts den ursprungliga tanken att ordna det där under sommaren när man i normala temperaturer kan ligga under bilar och skruva, svära och göra illa sig. Men så blev det alltså inte. Det skall frysas.
Jag kan fixa det mesta. Tror jag åtminstone. Men bilar. Nope. Det är väldigt lite jag fixar där. Mest har det kanske med att man saknar verktyg för just bilmekande. Men saknar nog också självförtroendet. Sen sitter saker fast så in i helvete på gamla bilar. Man måste ta hjälp alltså. Hjälp kostar pengar. Som man alltså sällan har.
Nåja. På något vis måste det ju gå vägen. Men besiktning alltså. Man får tänka på samma sätt som när man stiger på ett plan. Det får gå som det går. Man kan inte göra ett skit åt det. Vill man komma till den tänkta destinationen så får man ta det där obehaget. Ja operationer innan sövning bär väl på samma känsla.
Lyckliga är de med nya bilar.
Liksom.