Höst ute. Programmerarväder. Skurar. Dimma. Rått men skönt varmt. Perfekt helt enkelt för att kasta sig in i mysterierna.
Sådana här dagar minns jag hur mycket jag älskar hösten. Det blir inte bättre än såhär. Nu är alla måsten från sommar och vår undanskuffade in till dammiga vrår där de skall plockas fram och ut i ljuset igen om ett halvår om man lever. På den här sidan råder bara lugn. Man kan alltså ge sig hän. Skulle man skriva en bok så är det här och i detta nu man skall göra det. Men jag har nog med koderna. Man skal ha andra attribut än de jag har och de man behöver för att bli författare.
Hösten liksom hoppade på oss är på kullen i år. Först var det sensommar och sen tjoff, blåsigt, höst. Men som sagt jag gillar den här tiden. Innan vintern. Älgjägargener. Jägare utan vapen. Jag jagar bara buggar och dom lyfter jag också snällt bara undan. Dödar inte i onödan och medvetet.
Men vapen har jag väl. Ett par debuggers och det som här till. Stämapparaten är väl också en slags debugger. Stavningskontrollen likaså. Vapensamlare. Men revolvern. Ja den borde jag väl ha köpt in och lagt på hyllan redo för en dag när man känner att det räcker. Fast det krävs mod för det där. Ungefär samma som att doppa sig i den kalla sjön. Man måste bestämma sig för att gå över den där gränsen. När man väl bestämt sig, sen så. Det är bara doppa sig eller sätta revolvern i munnen. Som Hans Lidman. Avsluta. Inte behöva orka mer. Fast jag har nog aldrig haft det där i mig. Fungerar inte om man tänker på någon mer än sig själv. Doppa sig i kall sjö lyckas jag dock med då och då. Så kanske klarar det där med också. Vem vet. Men älskar att leva. Ja det gör jag. Alldeles för mycket. Är nog inget för mig alltså. Dessutom är nog revolvrar dyra grejer.
Men djupt inne i inhämtande av ny kunskap nu. UNDERBART! Det finns nog inget som ger mig mer i livet än det där att ge sig in i något som jag aldrig gjort förr. Älskar det! Hela vägen fram till “det fungerar”. Sen är det bara låtsasjobb. Veckor och månader av det. Alltid samma. Då behövs bara envishet och jävlaranamma.
Singulariteten är mitt liv. I det finns också det blå. Som sextiotreåring borde man ha vant sig. Men det gör man tydligen aldrig. Man vandrar på.
Låt dagen flöda.