Categories
Betraktelser & Berättelse

Urk, liksom

ikea building
Photo by Alexander Isreb on Pexels.com

Jag somnar på grön IKEA-soffa redan vid åtta. Ja kvart i. Det kan inte hjälpas. Gamla gubbar behöver sin skönhetssömn. Den som knappast hjälper den heller. Det skall mer till. Men det är som det är. Jag vaknar vid nio. Ser en åtminstone skapligt sebar film, men en som hade behövt ett intelligent twist på slutet för att bli ihågkommen imorgon, ja och här är jag nu. Det skall nu låsas och stängas och sen skall jag krypa till sängs med med Ulf Lundell.

Men vilken dag! Jag har varit helt borta. Det är sådana här dagar jag fattar varför man tar till droger eller en flaska sprit. Flykt. Bort från verkligheten till vilket pris som helst. Ren njutning. Det är när man skall tillbaks igen som det tar tag i en alltihop. Verkligheten. Det är då jag somnar i ren utmattning. Men min last, låtsasarbete, är väl ändå skapligt socialt accepterad ändå. Inte helt såklart. Man skall åtminstone delvis gilla semester, fester och umgänge. Eller låtsas göra det. Det får inte bara vara låtsasarbete. Men nära får vara gott nog i mitt fall.

Jo, jag försakar människorna. De vänner som finns kvar och är nära har jag inte förtjänat alls. Ja och de dör en efter en. Lever jag vidare blir jag snart den sanne solitären. Som om jag nu inte redan har varit det hela livet. Ja, och njutit av det. Hatat det. Frågar han/hon/det/gud vad meningen är med alltsammans. Aldrig fått ett svar. Såklart. Hade jag förväntat mig det?

Arton grader ute. Det betyder en natt till sovandes med öppet fönster. Det kanske går imorgon natt också. Men sen. Möjligen någon odd och enstaka natt. Sen tar hösten över. Fönster strängt. Täcket uppdraget till hakan. Bäst att inte tänka på det.

Buslåt till Backa-Jan” skulle ha varit uppe nu. Istället meddelar Spotify att nästa låt är på väg. “Ha hå hi” eller vad jag nu benämnde den. Något ditåt. Men buslåten är på riktigt. Viktigare. Till en person som är den mest osjälviske jag träffat. Men inte med oss nu då längre. Hur ont gör inte det. Hur förvånad är jag inte att det fortfarande gör så ont. Men det var den där godheten. Att någon ger utan att vilja ha. Man möter det så sällan.

Men det är som det är. Man lärde sig det tidigt. Man sväljer och går vidare.

Lundell ropar där uppifrån. Vill berätta sin historia. Sann eller inte. Fantiserar om att skriva ett sådant där långt djupt innehållslöst brev till honom. Men han är född 49. Som brorsan. Det är mil mellan oss. Vi kan aldrig förstå varandra. Så det får bli envägskommunikation. Vardagar. Jag lyssnar på hans klagande. Han inte på mitt.

Men läsa en god stund alltså. Hela vitsen med att somna en timme en fredagskväll. Man har kraft kvar att vända ett blad till när klockan slår tolv. Fast vad vet man. Ibland är den där tröttheten igen och kastar grus i ögonen och får kroppen att lugna sig för dvalan fortare än man anar. Då är det bara att åka med. Ta emot. Hämta hem de där minuterna i sömn som man ligger efter med. De som inte går att hämta hem.

Godnatt!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: