Categories
Betraktelser & Berättelse

Lördagsgodis

MÅSTE ha lördagsgodis trotts att vi bestämt annat. K sjuk och i karantän så jag får åka ned till affären och inhandla diverse sött. Turister, turister, överallt turister. Trevligt tycker man. Mycket trevligt till och med. Fiskekort och grillkol skall alla ha. Fast helt säker skall man såklart inte vara att de där jag tror är turister verkligen är det. De kan ha bott i sju generationer här i Los fast jag inte känner igen dem eller vet vilka de är. En solitärs världssyn det där. Man vet att dom finns men man bryr sig inte om dem så mycket. De där – de andra. Fast jo, det gör jag ju. Är ju en nyfiken jäkel. Vill veta allt om deras liv och leverne egentligen. Vill förtälja deras historier. Fast… ja… det är någon ekvation där som inte går ihop för mig då alltså. Trasig (jag) antagligen.

Kommer i alla fall hem med lite sötsaker. Det är alltså fortfarande inte mycket bevänt med karaktären. Men skit samma. Ett liv. Ett! Har man alltså. Det gäller alla.

Igår brassar jag musik. Tre av fyra tänka låtar ligger där nu. Fem timmars musicerande får fart på höger öra ganska bra. Tjulandet tilltar. Men hörsel med det. Hör lite bättre idag faktiskt. Tror på en framtid som tvåöronhörande igen.

Naturligtvis är livet som bäst där framför studiodatorn. Hur kunde jag släppa det där under trettio år? Inte ens komma när det? Underligt. Fast bättre sent än aldrig såklart. Har några låtar kvar fortfarande som skall ut tror jag. Innan jag dör alltså. Det där får bli mitt arv. Utan värde är det såklart, men det gäller väl å andra sidan vilken annan gravsten som helst.

Tror jag skall ta min ann det där med musiken imorgon kväll också. Bara för att jag kan.

Fast suget efter att koda en eller två rader tilltar. Gillar ju det där att dyka djupt in i det där också. Men bristen på “klart” och “slut” är svårare där. Jag har lättare för det där med musiken eller när jag skriver. Är sällan riktigt nöjd där heller, men kan avsluta. Säga “klart” men bevara inställningen att nästa låt/text får bli en bättre låt/text. Att det som ligger där nu får duga fast det inte är perfekt. Det går ju fila hur länge som helst med allt. I kodandet finns inte det där. En release är bara ett steg på vägen. Det går att få till bättre. Hela tiden. Utan slut. Eftersom utvecklingen rusar framåt utan minsta pardon.

Men det är det liv man valt. Det finns en kraft som driver mig vidare i det där. Den kraften är större än mig. Jag antar att det är samma kraft som styr mordbrännare och pedofiler och andra dysfunktionella. Några framgångsrika 12 stegs avvänjningsprogram för programmerare har jag dock inte hört talas om.

Nu är det 464 dagar kvar idag av de 1797. Tänka sig…

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.