Categories
Betraktelser & Berättelse

Första gången

För första gången på några år kan jag dra igång gräsklipparen på egen hand. Njuter därför av den där tretimmarsklippningen av en torr gräsmatta. Har inget emot det där annars heller – jag går där ofta och funderar över livet – men det är stor frihet att kunna klara av det själv. Jag värdesätter friheten. Mycket.

Egentligen gillar jag inte att slå ner all de där växterna. Tycker att allt skall få leva som det vill. Men livet är en avvägning. Klippt gräs ger mindre insekter när man sitter där ute och vill slappna av över en grillad morot, och ormar väljer andra platser för sin lek. Alltså drar jag fram som en skövlare över rik växtlighet med vår högljudda gräsklippare. Naturligtvis låter jag prästkragar och blåklockor stå kvar, de vackra klarar sig i en gräsmatta lika bra som annorstädes i världen. Det är lättare att vara vacker. Troligen. Det retar mig lite.

Maskrosor och lite annat har också sina fria zoner. Jag har aldrig förstått det där hatet som maskrosor får utstå. Nog är de väl vackra? Eller är det fel på mina nyrenoverade ögon?

Sädesärla och tjattertanter (Björktrastar alltså) uppskattar den där klippningen. Flugsnapparen likaså. De förser sig rikligt efter en klippning. Hur de kan fånga en till insekt med tio redan i näbben är en förmåga som går mina ringa intelligens förbi. Möjligen bär jag ansvaret för att de nu oskyddade insekterna blir offer för de där rovjägarna. Som en Hitler alltså. En som inte dödar själv men som sannerligen gör det indirekt.

Fast just det där med att ta sig genom livet och att skada så få varelser omkring sig som möjligt har jag såklart funderat mycket på. Det finns inget nolläge. Man kan inte ens komma nära. När jag blev vegetarian 1978 så trodde jag nog det. Att man blev en bättre varelse på planeten av det där valet. Men idag… ja man har gjort ett val. Möjligen mår man lite bättre inombords av att ha gjort det. Men betydelsen för universum. Nåja. Ringa på sin höjd. Men kanske är det just där det stora finns. Att åtminstone försöka göra gott.

Fast ondska och godhet är svårare än vad Amerikanska filmer försöker få det till. Människorna tycks ha tappat förmågan till nyansering. Det finns helt enkelt inget som är endera gott eller ont. Allt är grått eller en den av världens färger. Jämvikt. Den ligger mitt emellan. Inte i ändpunkterna.

Fast livet är inte svårare än en gräsklippning. Man dödar. Man föder eller bereder mark för liv. Och i det där försöker ändå vara en så god människa som det bara går. Men lyckas man. Ja inte ofta. Men kanske är det just det som innebär att vara en av de levandes. Inte mer. Inte mindre. Gott nog.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.