Categories
Betraktelser & Berättelse

Bit för bit

Det är en sådan där dag när man går och går men inte riktigt kommer fram till dörren. Det känns som det inte blir ett dugg gjort. Ändå blir det ju det. Men allt är så lösryckt och ADHD att man inte riktigt hinner med.

Fast jag har pysslat i helgen också. Det gick bättre då. Bit för bit liksom. Hela mitt liv är det där. Låtsasjobb.

Kommer liksom inte över att Backa-Jan har lämnat oss. Många gånger har jag skrivit här och liksom sett honom framför mig läsande. Han uppskattade orden. Också de enkla som mina. Vem skall man skriva för nu?

Fast det går nedåt med det mesta ändå nu för tiden. Man avlägsnar sig bit för bit från världen och människorna. Undrar ibland vad det finns för mening. Såklart. Antar att jag inte är ensam om det. Fast mening eller inte. Har svårt att tänka mig själv sittande i soffan resten av livet. Eller vid på en sandstrand för den delen. Har svårt för det orörliga. Ändå fattar jag ju att andra antagligen ser på mig som den minst rörlige. En som håller på och håller på med samma saker år efter år. Fast i mitt huvud rör det på sig ändå. Där finns en slags framåtrörelse. Ett ständigt lärande. I det kan jag leva. Där finns varken slut eller stillastående. Själva utmaningen att aldrig bli mästare. Aldrig nå Nirvana. Men aldrig sluta försöka.

Rollen som samlare har aldrig varit min. Inte lagspelaren heller. Det sista kan jag tycka är synd. Det första har inget värde. Fråga dem som lever.

Utanför fönstret har den gamla damen klätt sig i brudklänning. En stor, lårbenstjock, kvist tappade hon i vintras. Åderlåten av ålder står hon där värdig och vacker nu. Men det behövs värme så att insekterna på kullen vaknar och kan göra sitt jobb så att vi får söta härliga goda röda körsbär att stoppa in i längtande munnar under Juli. Fast den är visst på väg.

Att vara seende igen är alltså ett under. det skaver iof fortfarande i ögon efter operationerna. Men jag sitter fortfarande mina timmar framför skärmarna med glasögon som är på tok för starka och utan (men nära) med för den delen, och det sliter väl. Ännu återstår några veckor innan det är dags att kröna det här fantastiska med ett par nya glasögon. Jag har svårt att ta till mig att det kan bli bättre än vad det är redan. Men tydligen kan det det.

Fast nu tänker jag avsluta den här dagen. Åtminstone efter att ha tömt en tvättmaskin och hängt upp innehållet på tork. Sådant man gör innan sänggående rätt ofta med eller utan Hulk-passning. Inget jag reflekterar speciellt över och inget någon annan reflekterar nämnvärt över heller såklart.

Gräsmattan växer med en väldig fart. Själv skall jag inte röra mig i det dammiga på två veckor till. Försökt fått yngsten att klippa, men han gillar små eller inga gräsmattor så det blir inte så mycket av det. Själv gör jag hellre än att gnälla och tjata. Får väl köra tre decimeters gräs senare. Har ju hänt förr. Man har överlevt.

Fast nu skriker min bok efter mig. Sådant tar jag på allvar.

Godnatt!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: