Bara för att jag kan så hostar jag en dag till. Nya mottot: Hostar man så lever man i alla fall. Man får gripa efter de halmstrån som står till buds.
Magmuskler… ja ont, ondare, ondast. Men också det är väl ett tecken på liv. Kampen går vidare.
Här på kullen spöregnar det. Snösmältarväder. Man är i princip redo att ställa sig på trappen och applådera vädergudarna. Vår önskar vi. Det suger i alla delar av en av längtan efter enklare tider.
Men än finns det pallar med pellets att bära in. Med lite tur de sista i år. Det går inte hålla tummar tillräckligt hårt för att temperaturerna skall hålla sig kvar på varmare nivåer. Vill verkligen inte ha ishavsvindar efter sista april som viner in överkullen och tvingar Hulken till onödigt extraarbete under maj.
Men i år är ju ett underligt år. 2020 kommer man att prata om och minnas i framtiden. Svårår. Ett sådant där år som tar fram det bästa ur en del människor och det sämsta ur andra. Själv har jag inget att vara stolt över där. Får väl plockas fram i sista hand med min ledsyn. Fast jag har haft somrar med skittorkning och tvättning av gamla och min del av vaknätter med ensamma döende så såg jag mer än en halv meter framför mig så kanske det fanns någon liten nytta man kunde göra.
Men nu. Låtsasjobb.