Man skulle kanske ha stretchat innan hostan infann sig. Fast jag har klarat mig rätt bra. Det är först de sista dagarna som magmuskler gav sig till känna. Alltså värker. Talar om att de finns där under allt “magfluff”. Jag inbillar mig att den egentligen är ganska snygg den där magen. Fast ingen har någonsin sett den såklart. Det där “fluffet” har alltid varit i vägen. Men muskler finns det där. Tydligen. Ibland får man nöja sig med det – kanske till och med glädja sig – och sen hosta vidare.
När man lämnar har man aldrig igen något att återvända till. Man är för alltid ur marken uppryckt och rotlös. Jag märkte det där tidigt då när jag stack från Edsbyn på sjuttiotalet. Efter ett halvår hörde man inte till någonstans. Det man kallade “hem” var bara en benämning utan egentligt värde. Visst, jag har ibland käckt sagt att mitt hem är där min hatt hänger och sådant där. Men hem på riktigt, dit, “hem”, kommer man aldrig igen.
Ändå har man såklart skapat ett nytt hem. Vilar tryggt här. Det är ändå inte samma sak som för min kompis T som stannade kvar i Byn och vet var hemma är. En känsla av trygghet som jag aldrig kommer i närheten av igen.
Fast man gillade ju det där också. Åren i Stockholm. Nästan ingen man kände var “hemma” där. Alla var på flykt. Levde i sin låtsasvärld. Man gladdes åt att slippa grannars nyfikenhet och det tryck ett litet samhälle pressar sina invånare med. Friheten var mer värd än känslan av samhörighet. Ja och jag älskade den där världen som arbetande. Hatade den som ledig människa med ytterst begränsad ledig tid. Det var så förbannat “icke-på-riktigt” allting. Det var nog det som fick oss att flytta till slut. Både K och jag längtade efter den där basen av att i vardagen finnas i den riktiga världen och sen istället fara iväg och leva i den konstruerade abstrakta verklighet som storstäderna utgör när suget efter “det där” blev för stort.
Jo jag älskar fortfarande staden. Städerna. All rörelse. Pulsen. Men jag måste bo så här. Vill inte tappa verklighetsförankringen som drabbar nästan alla storstadsmänniskor. Man får så lätt för sig att man befinner sig i centrum av universum som storstadsmänniska. Bor man som vi gör nu, ja då finns det ingen tvekan om att man bara är en del av allt. En liten del. Att det är helt OK att det är så. Man kan vara bra ändå. Det går att leva med. Gör att man får en ödmjukare syn på världen och livet.
Fast “hem” blev såklart aldrig Los heller. Inte ens den del av kullen där vi bor är det. Andra har bott här före oss. Andra kommer att bo här efter oss. Vi lånar den här platsen ett tag. Vi kallar den hemma, ja och ibland känns det nog också som om det är det. Ja och det är nära nog. Man får vara nöjd där. Närmare går det inte att komma efter att man rykt upp sig själv med rötterna.
Fast å andra sidan kan man fråga sig om jag någonsin var “hemma” i Edsbyn under de tjugotvå år jag levde där. Om man funderar alltså. Har jag inte alltid känt att jag kommer från en annan planet? Att mitt liv inte finns här. Jo. Troligen. Det sitter antagligen i huvudet det där ändå. Precis som den där längtan bort. Bort från det man är. Den flykt som är omöjlig.
Skit samma.
Man måste leva vidare.
Fast sitter på låtsaskontoret idag. Känner en jublande glädje över det. Mer behöver jag egentligen inte. Åtminstone räcker det långt. Fast, sträcker jag ut en hand så är de tingen som kärleksfullt fångar den längre.