Älskad.

Jag måste erkänna. Under en alldeles för lång tid av mitt liv trodde jag att man måste vara älskad av alla. Var man inte det, ja då hade man misslyckats.

Numera vet jag såklart bättre. INGEN är älskad av alla. Inte ens de som är de tillsynes mest älskade i världen saknar kritiker och hatare. Inte ens gudomar som Astrid Lindgren älskades av alla. Ja och det lär väl säga allt för en “normalvensk”. Det är helt enkelt inte möjligt. Man kan inte älskas av alla.

Men det trodde alltså jag. Länge. Det tog årtionden och oändligt mycket möda innan jag också förstod. Att det inte går. Att det till och med är till ens fördel att inte alla tycker om en. Att just det är tecken på att man är en verklig varelse som tycker något, som tror på något, som vill något. Att det är det där med att vara något oavsett vad folk tycker är viktigt. Antagligen det viktigaste. Viktigare än att vara älskad. Omtyckt.

Men det tog alltså lång tid för mig att förstå.

En tid, medans barnen är små, översköljs man av den stora kärleken. Visserligen hade större delen av den kärlek man tidigare fick från sin fru nu slutgiltigt överförts till barnen men man fick flera gånger mer tillbaks från sina avkommor. De som under några år ser en som den ofelbare. Ljuvliga år för självförtroendet. Där, i dom åren, är man nog närmast det där att alla älskar en. Åtminstone om man fortfarande själv har föräldrar kvar i livet. De som såklart aldrig slutar att älska ett barn, vad än barnet tar sig för eller hur det till slut blev som en vuxen man eller kvinna.

Men så pubertet. Barn mognar. Inser att förälder bara är vanliga människa. Har fel och brister som alla andra. Ja och helt plötsligt står man där då. Själv. Som just en vanlig människa. En som måste börja förlita sig på andra människor runt omkring sig igen. Måste få bekräftelse. Måste bli älskad av i alla fall någon. En katt, en hund, en gud, någo(n/t).

Det finns män (och kvinnor) som just här måste ge sig av med andra kvinnor (eller män). Ja kön är inte viktigt. Det finns dom som behöver andra. Tar det de behöver. Får. Just där är det kanske till och med förståeligt. Vi existerar också genom andra.

Men de flesta av oss sitter där. Vet att det där barnet som frigör sig är det lyckligaste barnet. Man måste slita sig fri från sina föräldrar och skaffa sig ett eget liv som barn för att kunna bli lycklig och växa.. Det är det motsatta man som förälder skall vara orolig för. Då måste man tvångsseparera. Kanske kasta ut på samma sätt som en and tvingar ur sina ungar ur boet.. Inte lätt att göra med någon man faktiskt älskar. Men tvunget. En naturlag att så måste ske. Till slut.

Jag som trodde att man kunde bli älskad av alla var såklart inte mer påverkad i det här stadier än tidigare. Jag försökte. Men lyckades såklart inte. Eftersom ingen kan lyckas med just det. Det är omöjligt.

Så står man där och ser jämna år gå förbi. 30/40/50/60… Ser festerna som andra har. Skarorna av gratulanter som står i kö med presenter utanför deras boningar av framgång. Skratten och sångerna och kramarna. Och man tänker. “Oj vad de måste vara älskade” Jämför med sina egna bemärkelsedagar. De tysta. De när man spelar Per Gessles, “Födelsedag” för sig själv för att överhuvudtaget komma ihåg att det är något speciellt med just den dagen. Tänker, “va fan”.

Ja och har man inte insett den där sanningen där så kanske man fäller en tår. Kanske två till och med. Undrar vad man gjorde fel där på vägen dit. Undrar vad de andra gjorde rätt. Hur de kunde bli så älskade.

Men sen lyssnar man såklart. Den som får mycket presenter och ovationer behöver inte vara mest älskad. Folk ger presenter för att de måste oftare än för att verkligen visa uppskattning. Sen alla de där fina orden som sägs i offentligheten som sen i det fördolda förvandlas till giftpilar och dolda elakheter. Lever man ett liv upplever man det där tillräckligt ofta för att förstå att det är en av livets sanningar. De är förbannat mycket ickkärlek mellan människor som på ytan verka älska varandra. Det är väldigt mycket fasader och lite substans. Rummen bakom de där vackra fasaderna av kärlek är ofta omöblerade och skrämmande ofta finns de inte ens.

Ja och då får såklart den där tron på den goda mänskligheten sig en törn igen. Men man blir fri från alla önskningar om att bli omtyckt av alla från och med den insikten. Det finns ingen mening med det. Man får hänga fast vid någon, eller kanske något, som kanske bra dagar tycker om en. Lite. Som visar det genom handling. Och visst, det är synd om oss människor. Vi går där ensamma fram genom livet. Tror ibland att vi är något för andra. Men bedrar oss. För vi har glömt hur man verkligen älskar någon annan, eftersom kärleken till oss själva är större än allt annat.

Ja och då kan man bara fnissa. För lite jävligt är det allt.

.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.