Categories
Betraktelser & Berättelse

Blind, nästan

Till slut blir man blind. Nästan i alla fall. Man har suttit för länge. Blir tvungen att ge sig. Känner att annars går det åt helvete. Fan liksom. Man är ju inte “klar”. Det hade behövts några timmar till. Så nära ändå.

Men man får lyssna. Lyssna på knoppen när den ropar “STOPP”. I min ålder. Ser man inte texten så är det ett sådant stopp. När man var yngre betydde det att det var dags att sätta på kaffe. Sen körde man vidare. Kaffe löste det mesta.

Men inte nu alltså.

Strokevarning om man fortsätter.

Kanske.

Åtminstone känns det så.

Men fyfan för maratondokumentation.

Dubbel FYFAN för hjärndöd ditto som den jag håller på med nu.  Man borde bli en pratare. Skramla på med tom tunna. Säga att man skall förändra världen och göra ditt och datt utan att jobba på det. Det går alltid hem. Numera.

OK med mig.

Men inte min väg.

Imorgon nationaldag. Eller är det “Nationaldag”. Den betyder inget för mig. Ändå gillar jag såklart det här landet. Annars hade jag inte varit kvar. Såklart. Fast det där firandet känns ändå förbaskat krystat. Man kan fatta Norges och Finlands och kanske Danmarks firande. Där finns förankring. Men här?  Suck liksom.

Fast nu får det vara med dag för Nationaldag. Steven King’s skriva ligger och väntar. Det har den gjort några år. Nu är det slutväntat serrö.

 

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.