Categories
Betraktelser & Berättelse

Om

Kåseriet är en månad gammal. Det är OK. Det är så jag läser den lokala tidningen. Utgallrad. Kåsören skriver bra. Jag läser alltid det han skriver.  Det handlar om vad man skulle göra om man vann 850 miljoner.  Mycket pengar. Få som har den mängden. Få som vinner den (det enda sättet folk i Sverige kan tänka på den mängden pengar på ingång till sitt konto). De flesta drömmer dock om ungefär samma sak. Oberoende, resor, hus vid havet, bara jobba med det man tycker är roligt.

Krönikören själv vill göra en coffee table book. En intervjubook med Gates, Beyonce och “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”.  Ja det kanske var några andra intervjuoffer nämnda också.  Glömt dom i så fall.

Nu vet jag inte hur det är med “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”. Har ingen aning om vem som åsyftas. Men Bill Gates och Beyonce borde inte vara några problem.  Nåja, inte lätt kanske att få en intervju men långt ifrån omöjligt. Snarare en sak som en sådan som jag ser som en enkel grej. Ge mig ett år så hade jag fixat det. Ett års intensiv vilja och koncentration på uppgiften och sen sitter de där intervjuerna där. Jag är helt säker. Så där behöver kåsören verkligen inte de där 850 miljonerna till. Möjligen några tusen till lågprisflygbiljetter.

Sen skall såklart boken ges ut också. En Coffe table book kostar väl en del om man skall ge ut den själv och vill ha den där dyra känslan. Men tamfan inte  mer än att man klarar av det. Om det nu är ens livsdröm dessutom. Inga 850 miljoner behövs där heller. Han skriver ju bra så en hel del kommer ju tillbaks. Dessutom Journalist så han har de rätta kontakterna för att den skall bli omskriven.

Återstår alltså att den där livsdrömmen kan åstadkommas. Fixas. Halas hem. Om man vill. Om man är beredd att jobba för den. Nope, utan jobbet för att förverkliga den blir det inget. Biffar flyger inte in i någon enda ens mun bara man gapar. Man får offra något annat, slita för det, annars händer inget. Åtminstone där är allt så rättvist som det bara kan vara i världen.

Så käre krönikör. Go for it. Ja jag funderar en stund om jag skall använda mig av email-adressen i bylinen och skriva just det till honom.  Men just i dag skiter jag i det. Han vet nog att det är sådär utan ett påhopp från mig. Men jag tror att han aldrig kommer aldrig att göra den där boken (det skull jag aldrig säga direkt till honom dock). Men fortsätta drömma skulle han. Såklart. “Om” är ett mäktigt ord att ursäkta sig med nämligen. Sen är det rätt gott att ha en och annan dröm svävande omkring sig också såklart. Liksom.

ps Själv skulle jag göra exakt samma sak som idag. Möjligen resa lite oftare och ha en bil som helt säkert startade varje gång man vred på nyckeln. ds

 

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.