När jag klev ut genom dörrarna på högstadiet så började liksom livet. Där fanns frihetskänslor som bubblade som champagne inom en. Det fanns jobb. Man kunde välja på det och skola. Ja till och med på en dröm som rockstjärna om man nu var hågad på det. Alla vägar var öppna. Tidigt sjuttiotal. Det skulle bli bättre. Ja om inte istiden tidningarna skrev om slog till först då såklart.
Jag var ingen i högstadiet. Inte en av de där som mobbades. Inte en av de där som var en av de tuffa. Inte en av de där som var en av de vackra. Jag var bara en av de där som blev över när lag skulle väljas på idrottslektioner. Som gick själv eller i grupp och bara var en av alla de andra. Ingen i korridorerna. Medelmåtta på proven. Medelmåtta i det mesta.
Ändå är det just där som så många “första gången” inträffade. Ja och man blev väl lite av den man är just idag där och under de åren. Man hade bråttom att bli vuxen. Kunde inte vänta. Alla andra var ju så mycket mer erfarna än man själv var. Ja, precis som de “erfarna” såklart trodde om alla andra. Men det lärde man sig ju sen. När det var för sent.
Det var en återträff tjugo år efter den där dagen jag gick ut genom dörrarna. Det tog tio minuter, sen var alla grupperade i sina gamla roller. Aldrig mer en återträff, allt det där var ju ändå så oviktigt.
Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på gamla lärare där på högstadiet när det gick bra på tentor på universitetet många år senare. Att varje betyg där var en seger över det där gamla medelmåttiga. Så, javisst, satte de sig väl inom en de där åren. Men världen blev bättre och roligare efter att man gått ut genom de där dörrarna precis som den blir när man går ut genom nya dörrar idag.