Vägen hem och det är så där gnistrande igen. Det är verkligen så vackert att det gör fysiskt ont inom mig. Gör ont på ett gott sätt. Det finns inga fotografier som kan vidarebefodra känslan när man färdas genom allt det här. Kanske en dikt kan, en sång, eller en målning. Vet inte. Men absolut inte ett fotografi.
Hemåt, det är fortfarande västerut över bergen. Mysingsborg. Helvete vad vackert Hälsingland är här på skogen idag! Jag saktar ner och njuter av det jag ser. Tar in fyller på. Blir nästan förbannad – så jävla vackert är det. Men lik förbannat längtar jag till sommaren också. En enklare tid. Januari och Februari är svårmånader. Månader man kan arbeta hårt på. Knappast göra något mer. Svårmodet ligger som ett lock över hela den här världen under de två månaderna. Man smiter undan med arbete. Måste det. Till och med låtsasarbete kan fungera bra dar. Tills Vasaloppsöndan. Då vänder det liksom. Hoppet återvänder. Man kan peta ner några frön i jorden. Jord som är sommar när fingrarna trycks ned i den. Annars är det bara sådana här dagar man får hoppas på. De som hjälper en igenom.
Också det värdsliga hjälper till. Bilen gick igenom besiktningen. Tredje försöket men ändå. Maten till helgen bunkrad. Köpt stövlar så jag kan burra runt med snöslungan utan att bli blöt om fötterna. Ätit årets första semla. En bra dag alltså i ett vackert Hälsingland. “Hälsingland”. Säg det för er själva. Smakar gott på något sätt där i mun. Där bor jag!