Man skulle kunna tror att solen inte skulle gå upp den här dan. Tre dagar tidigare hade den stora flodvågen rullat in och i tre omgångar förstört hela deras livsmiljö. I dess spår hade eldar härjat. Så motsägelsefullt. En flodvåg som föder elden. Eld som med brinnande raseri förgör det som vattnet inte nådde. Så dagen efter kom det första fallet av den dödliga pesten. Alla kände den. De blå blåsorna på kroppen. Den plågsamma men ändå turligt nog snabba döden som följde när den drabbade spydde upp sina inälvor just före slutet. Historien levde kvar om hur den för bara några få decennier sedan nästan utplånat människorna som bodde här i viken. Det fanns dom som ännu mindes hur liken hade staplats i högar och eldats upp på nätterna så att stanken av brinnande kroppar legat stark över staden nattetid. När den drog sig tillbaks den gången var det bara ett fåtal levande kvar. Dom som kände sig utvalda. Dom som var tvungna att snabbt bilda nya band med varandra för att livet skulle gå vidare. Det hade det gjort. Tills nu.
Det tog tio dagar för pesten att ta ett ordentligt grepp i staden. Ta barn från föräldrar. Dela på makar. Trolla bort hela generationer av människor. Värre den här gången än förra gången. Nu fanns snart ingen ens som kunde samla ihop och elda upp liken. Förruttnelsens stank fyllde staden. Förruttnelsen som lockade till sig de vilda födosökande djuren. I mängder intog dom staden och frossade i obegränsad tillgång på föda. Dom få överlevande samlades för att just försöka överleva. Man var tvungen att ge sig iväg. Vattnet gick inte att dricka. Mat fanns inte längre. Så överlevarna vandrade upp i bergen. Ytterligare decimerade av ditlockade anfallande djur. Pesten spred sig fortfarande. Dom som drabbades lämnades kvar så fort blåsorna syntes. Det fanns inte tid för barmhärtighet längre.
Det tog fyra veckor att nå bergsposteringen. Nu levde sju unga kvinnor och en man. Ingen hade blivit sjuk dom senaste fjorton dagarna så man var var nästan säker på att pesten släppt sitt grepp. Bergsposteringen var öde. Också denna utpost hade tydligen drabbats men man kunde tydligt se att liken här bränts innan människorna gett sig av. Men vattnet var drickbart här och mat fanns i överflöd. De närmaste månaderna sökte man fler överlevande i de närliggande bosättningarna. Man vandrade vida omkring men alla städer låg öde. En homosexuell man och sju unga kvinnor var de enda överlevande. Gud fnissade lätt i sin himmel.