Trängde mig förbi charken och ostdisken precis när ögonen hos de medhandlande började få det där otäcka i sig. Känner att det snart är dags för tillståndet när armbågarna åker fram och det tydligen handlar om leva eller dö det här med att handla. Checkar ut från affären när dom stora hetsiga strömmarna väller in. I sista sekund. Drygt tvåtusen fattigare. Femhundra spänn till handlaren. God Jul!
Klar i princip. En påse gult senapsfrö fick jag inte tag på och så skall jag tanka bilen. Det känns skönt liksom. Åker in på Max och tar en hamburgare. Tänkte mig en pizza men va fan nu vill jag hem och det här är snabbare. En greenburgare. Smakar som vanligt. Varken eller liksom. Men får slut på suget i kistan. Fixar de gula senapsfrönen på ICA. Plockar med lite annat på samma gång. Tankar och far upp mot skogarna igen.
Hör Punk-Per Persson på radion. Kalsongper. Ja det är så jag ser honom efter att vi delade loge den där sommaren. Sen årets jullåt. Charlie har tipsat kompis Marie om en snubbe i Färila som jag inte känner till. Det låter Thåström. Bra. Gillar. Musikvärlden är tjänster och gentjänster. Sveriges Radio är ett släktföretag. Stänger av.
Stannar i kyrkan och tänder två ljus på Morsans och Farsans grav. Pratar lite sådär fånigt med dom som man får göra vid gravar. Eller man. Jag gör. Ingen av dom är ju där egentligen. Bara jag. Ensam just idag. Mer pratglad. Gråter inte. Tårarnas tid är förbi. Åker vidare.
Det är träd i vinterskrud hela vägen hem. Stämningsfullt. Jag njuter av det där i skymningen. Snart anar jag det bara. Mörkret sänker sig snabbt såhär i vintersolståndet. Jag är trött. Nöjd. Åker förbi det som var Farsans paradis. Samuellsfallet. Mörkt. Oplogat. Det är andra som har det nu. Hoppas dom finner paradiset där också. Sitt eget. Svartvattnet rinner under bron. Jag över den. Hemåt. Mot julen 2012. Skall bli bra.