Varmgrader ute. Bra, Hjälper fryslortar som mig att leva. Fast konstigt nog blir man mer frusen just i det där skiftet runt nollan. Det måste väga över åt ena eller andra hållet för att man skall må sådär inomhus-vinter-gott. Just nu är jag där. Varmt här i mitt lilla rum. Min lilla mancave. För varmt egentligen. Men what the heck. Liksom. Jag fryser i alla fall inte.
Bokföringsdag. De går på automatik de där dagarna. Kan det där nu. Avklarat. Men kul är det såklart inte. Det har det aldrig varit. Men det är som diskning och städning. Gott efteråt. Man får jobba sig dit helt enkelt.
Livet tre sig tämligen likartat som >60 åring som det var som <60 åring. Tänker inte så mycket på det där. Bäst så. Man är den man är. Får leva med det. Ja och det är ingen konst alls. Verkar det som. Än så länge. Men fan vad gammal man är egentligen. Rent av skrämmande. Tio år kvar om man blir lika gammal som farsan. Men blir man ens det?
Skrämmande nog har jag känt ett sug efter att göra musik idag. Det var verkligen inte igår den känslan kom över mig. Jodå, jag tror den sitter kvar någonstans där inne dessutom. Alltså måste studion värmas upp någon dag. Det är inget som är gjort i brådrasket direkt. Man kan inte vara spontan i det avseendet längre. Får planera. Men en jullåt, den traditionsenliga, måste det väl bli i år också. Blir det den femte nu? Tror det. Om jag nu kommer till skott. Hur-som-helst, glad åt den där känslan. Trodde den dragit iväg till Svalbard eller annorstädes och frusit fast där.
Fast istället för att sitta här och tröttskriva så borde jag väl lägga mig. Läsa – sova mig pigg till imorgon istället. Men jag orkar liksom inte resa mig riktigt. Rumptung här i stolen framför datorn. Men skriver i alla fall istället för att slösurfa. Det finns två människotyper i världen. De som tar emot det andra gör, ja och så de som gör. Vilken typ är du?
Inget fel att vara endera såklart. Men man lär inte känna världen genom att se den bara på tv. Näpp.
Fast kanske är det tryggare. Såklart.
I Eindhoven för några år sedan satt jag på en buss där alla, utan undantag, på bussen stirrade ner i en telefon. Det var skrämmande på något sätt. Behöver vi världen längre? Den riktiga. Den som luktar, känns och rör på sig tredimensionellt. Kanske inte. Matrix människolager är i så fall inte långt borta.
Fast jag skall inte sitta på några höga fördömande hästar i det där fallet. Jag har stirrat mer på skärar än de flesta. Låt vara med en fot i ett annat perspektiv. Ett där jag ser mig själv sitta och stirra in i en rätt meningslös värld. Om man jämför med den utanför fönstret alltså. Jag har aldrig bara sett världen genom mina egna ögon. Fördelen med att vara halvblind.
En av anledningarna till att havet är så viktigt. Det finns på riktigt. Urmodern.
Men jag skall packa ihop nu . Hulken ropar efter pellets där nere i källaren. Min kropp ropar efter sömn. Mitt huvud ropar efter några goda ord på vägen hämtade ur en bok som utspelar sig i Barcelona. Lillkatten vill krypa under täcket. Värma mig och värma sig. Tills jag somnar. Då smyger hon tyst iväg. Har utfört sitt John Blund uppdrag. Jag tackar han/hon/det/gud för den ynnesten, nej för hela livet faktiskt. Ja jag gillar att leva. Tacksam för att jag får det. Tacksam för att jag får göra mina saker. Japp, gör det fast än vägen är krokig och ganska jobbig ibland. Näpp, ingen att se upp till eller att hylla. Men mig gör just det ingenting. Inte ett dugg faktiskt. Det där överlämnar jag så gärna åt andra. Bara jag får sitta här under korkeken…