“Isse” ringer. Han heter Björgvin egentligen. Hjörvarsson. Var Islänning en gång i tiden men är väl “Svenkifierad” numera. Han mellan möten. Det är många möten om man är fysikprofessor. Vill gratulera på min födelsedag. Jag tackar. Vi kan inte prata så länge men hinner ändå med en del.
Vi hängde under åren i Uppsala. De som skulle bli tre där på fysikerlinjen men som blev fyra eftersom vi tiggde till oss ett extra år fysikalisk kemi. Det året var det bara han och jag. Utvalda doktorander utbildade oss. Lite påläggskalvår var vi allt. Lite lyxutbildning var det. Men det var också det året som jag upptäckte datorerna på riktigt. Det året som de möjligheter som de skulle ge tog tag i mig med full kraft. Jag hade inget val. Jag var tvungen att följa mitt hjärta. Följa den där nya utvecklingen. Men stannade alla fyra åren i Uppsala ändå. Fast fokus var ohjälpligt flyttat.
“Isse” blev kvar. Doktoravhandlingen dök ner här ett år. Den som står på hedersplats i bokhyllan och innehåller en fin dedikation. Professor som sagt. Det blev han senare. Dubbelt ett tag. Låter fint liksom. Men han är fortfarande gamle “Isse”. Man kan tycka det är sådana personer som kan förtjäna att bli upphöjda. De som klarar av det. Kan vara sig själva ändå. Utan att näsan åker uppåt.
Jag har för länge sedan mist förmågan att förstå vad han håller på med. Men vet ändå att jag inte skulle haft det minsta problem med det om jag bara velat gå den vägen. Visst jag var och är inte ett professorsämne. Möten och anslagsäskande är inget för mig. Men en forskarsjäl är jag. I labben hade jag trivts som fisken. Ja, och jag tror jag hade gjort bra ifrån mig.
Då, där i Uppsala, vi gick ju i nobelpristagares fotspår i de där lokalerna, Kai Siegbahn (professor på vår institution) fick dessutom priset i fysik det året, närde vi väl såklart barnsliga drömmar om det där priset. Jag räknar självklart med att bli bjuden (med fru) om “Isse” en dag tilldelas utmärkelsen. Precis som han hade kunnat räkna med det om det varit jag.
Det är när vi pratar kläder som vi kommer in på det där med nobelpriset. Jag har min kostym från 89 och mina trasiga skor. Inte så mycket mer. Behovet är inte så stort. Han har såklart andra behov. Det krävs finkläder i hans jobb. Ganska ofta. Ja och en frack såklart. För doktorandmiddagar och andra tillställningar.
För är man professor i fysik i Uppsala så blir man såklart årligen inbjuden till Nobelfesten. Konstigt vore det väl annars. Så en frack ingår såklart i standardutstyrseln som hänger där i garderoben. Tänk egentligen att ha det behovet. Det är så långt från mig som det bara kan komma. Nu säger “Isse” iof att han inte är så förtjust i den där festen. Att han mest tackar ja till den för sin frus skull. Ja kanske koketterar han lite där. Det vet jag inte, det är den där fracken, den han behöver i sin roll som jag ser framför mig. “Isse” i frack. Loa hans fru i galaklänning på fest. Jo dom är ståtliga. Det är jag helt säker på.
Jag räknar väl inte direkt med att på allvar bli inbjuden till “festernas fest” längre. “Isse” är väl det enda hoppet där. Ja så helt säker skall man väl inte vara. Han är en överraskningarnas man. Men hur skulle man klä sig? Högtidsdräkt gäller ju. Ja en hembygdsdräkt skulle ju sticka ut såklart. Man skulle såklart bli en katt bland hermelinerna, förlåt, bland pingvinerna, i den. Men väl inbjuden där, skulle man inte känna sig utanför ändå, fast man satt där i samma frack som alla andra har på sig. Hembygdsdräkten skulle skrämma och göra utanförskapet för tydligt. Fast tackat ja hade jag nog gjort till den där inbjudan. Trotts att jag inte passar in i sådana där sammanhang. För K’s skull. K skulle vara den vackraste flickan på hela tillställningen. Det är jag säker på. För en gångs skull instoppad i den dyraste aftonklänning som gick att inskaffa. Efter maten hade vi dansat hela jävla natten. Bara för att vi kunde det.