Det måste ha varit ganska precis den här fredagen i fjol också som vi bakade, tunnbröd alltså, svartbränt i kanterna, gott, gräddat i vedugn. En av fördelarna med att finnas här i Los. Det är hembygdsföreningen som har den där ugnen och bagarstugan och vem som helst kan hyra in sig där en dag eller två. Man bakar bröd så att det räcker någon månad. Eller till julen i alla fall. Naturligtvis så bakar vi efter mormors recept. Kör en dag. Bränner armar. Värker ut muskler man inte visste fanns.
Fast helt sant var nu inte det där sista. Mormors recept har för många hemligheter i sig som aldrig blev nedtecknade. Vi har ett eget recept. K modifierat. Veganskt. Gott.
Bagarstugan är en symbol för det där som kan hända i en liten by om man samarbetar. Jag och här har ju gubbarna gjort det en gång i tiden. Byggt den till sina gummor. Nyckel dit numera. Förr behövdes såklart inte det. Men det är andra tider nu. Också här i urskogen. Men för mig representerar de där gemenskaphetsprojekten storheten i en sådan här liten by.
Annars har dagen bjudit på strömavbrott i hela byn. Man får en känsla för hur det var förr i en by som den här när strömavbrotten kommer. Mörkt. Närmare spöken och annat skrymt. Jag måste nog säga att själv föredrar jag det där mörka. Helst då när man har en klar himmel ovanför sig. Då är det som om man verkligen befinner sig i universums mitt, svävar där, som den ocoole gubbe man nu är. Ja och kan inte annat. Vill inte annat. Jag kan stå och titta hur länge som helst. Det är bara kylan som jagar in mig med sina glupska bett. Glastak har föresvävat mig, helst i ett torn då som nästan når upp till himlen, men en säng under så att man kan somna under stjärnorna.
Men strömavbrott ställer till saker i en elektrifierad tidsålder. Det tar en stund innan alla maskiner snurrar igen. Man får kolla om det som skall fungera verkligen fungera. Det är inte alltid det är så. Idag dock tur. Allt verkar ha tuffat igång som det skall. Mitt frysprojekt, det som är onödigt komplicerat eftersom jag ville använda mina standardgrejer, hickade lite dock. Inte själva styrfunktionerna. De är rock solid. Men ett interface. Det finns alltid en till bugg att hitta.
Nej och nej, jag har inte slutat leta bugar. Inte att fixa dem heller. Jobba kan jag men inte hämta in pengar.
I helgen måste jag ut och gräva. En sensor måste helt enkelt ner i backen innan tjälen suger tag i den för hårt. Trodde ju att det fanns mycket tid kvar att fixa det på. Förra året vandrade jag dagligen i skogen en bra bit efter den 15’e. I år får man pulsa eller åka skoter om man vill ut i skogen. Man får vara glad att man inte är skogsarbetare. Av den gamla sorten alltså. De med snöras i nacken trettio gånger per dag. Lättare idag. Hytt. Värme. Radio och ljudböcker. Fast tråkigare kanske. Mer ensamt.
Fast det är nu man skall vandra vid havet. Om man är välklädd. Det är nu och framöver som havet och jag har samma sinnesstämning. Dystra och eftertänksamma. Dimmiga. Nyanser av grått. Så naturligtvis längtar jag till havet. Det drar alltid i mig. På samma sätt som städerna gör det. Ändå bor jag här mitt ute i skogen och längtar efter att bo ännu längre bort från människorna. Dualismen, den inbyggda. Jag älskar båda två och allt emellan också. Kan det vara så? Måste man bestämma sig? För det ena. Eller det andra. Varför det i så fall?
Men vi skall upp före sex imorgon. Packa ihop mjöl och jäst och havremjölk och verktyg och åka väg till bagarstugan så tidigt vi kan. Uppeldad ikväll. Mycken massa som skall värmas i en bakugn. Det tar en stund att komma igång. Så dags att gå och lägga sig. I alla fall läsa en stund. Men först pelletsfyllande. Det eviga. Läste idag om någon som gjorde av med fem säckar på en vecka. Det går det på en dag här. Som ett monster är den den där pannan, Hulken som vi kallar den. Jag hör hur den skriker efter pellets där nere nu. Vrålar. Som ett urtidsmonster i gjutjärn. Jag är dess slav. För evigt.
Godnatt Sverige. Imorgon helg och vila. Gör något skoj den här helgen vet jag!