Söndag. Jag har börjat min jobbarvecka. Anglosaxisk tradition. Sotning och jobbarvecka börjar på söndagseftermiddag. Man har en timme där att få fart på både grejer och tankar medans pannan svalnar och blir hanterbar.
Vilohelg, den här liksom den förra. Mest soffan faktiskt. Ibland bara skönt, ibland bara måste.
Gråväder utanför fönstret så egentligen kastar man bort en alldeles förträfflig jobbhelg. Men en människa behöver mer än bara jobb. Jag vet ju det. Jag med. Så jag försöker verkligen. Så gott jag kan.
Snö ute också såklart. Men den smälter väl bort. Hoppas man. Önskar man. Vill man. Men det är egentligen bara en önskan om nåd. En tid. En kort tid nu.
Kullen med det stora gula huset är full av koltrastar och björktrastar. Fler än vi hade i somras. Äpplen lockar. Vi bjuder gärna. Talgoxarna är galna. Pickar på fönsterrutorna. “DET FINNS INGEN MAT”, “BORDE DET INTE FINNAS MAT?”, “UPP FRÅN SOFFAN NU, FYLL MAT TILL SMÅ HUNGRIGA GULLIGA TALGOXAR”. Ja och vi skall såklart. Nästa vecka. Så vi får väl stå ut med fönsterpickandet. Katterna med. Stekar utanför fönstren är det de ser. Gulliga dunbollar ser vi. Perspektiv ni vet.
Men vad vore livet utan katter?
Vad vore livet utan småfåglar att mata?
Det där handlar väl om man har nog med sig själv eller något över för någon annan. Eller om man orkar bry sig.
Kalle fyller 98 idag. Karl Hedman. Edsbyn. Näst äldst bland männen där i kommunen. Han har alla muskler kvar fortfarande. Stenhård. Börjar dock bli dement. Men imponerande fortfarande. Bar TV apparater fyra våningar upp som +90 åring. Stor tjock-tv såklart. Den ende som är kvar på farsans sida. Han och hans fru. Ett tekniskt snille liksom farsan. Kalle på Edsbyverken. Farsan på Träförädlingen. De fixade allt. Gick det tänka ut så gick det att fixa. Orsa var väl hemma. Fast Garpenberg också var det. Men släkten kom från Orsa. Ja och Hässjaberg här uppe då. Fast farfar såg de aldrig till. Ja farsan en gång. Kalle aldrig. Jo, när han var väldigt liten. Han hade en pappa som ung. Det hade inte min pappa. Borta då. Glömd. Inte med i släkthistorierna. Man skämdes. Det gjorde inte jag. Han han få lite upprättelse och komma med i släkthistorierna.
Fast de hamnade i Edsbyn. Båda två. Det var väl Kalle som tog farsan dit från Stockholm.Fixade bostad och jobb. Bröder. En storebror och en lillebror.
Men Kalle alltså nittioåtta år. Skulle man leva lika länge till som honom skall man leva i trettioåtta år till. Det är lika länge som man levt sedan man var tjugotvå. Ja jävlar. Det är ju själva livet. Mitt började mångt och mycket i tjugoårsåldern. Man kände sig vuxen. Vågade. Gav sig iväg. Tänk vad man gjort sedan dess. Massor. Varför skulle man inte kunna göra saker under den tid man har kvar alltså? I alla fall inte gå och tro att det är slut NU. Sen spelar det ju ingen roll om det då bli ett år eller fyrtio. Man har kört hela vägen. Full fart in i mål. Inte som Tre kronor i hockey, sluta spela tio minuter innan det är slut. Vänta…
Men gratis till Kalle såklart. Storgrattis. Han och hans fru har haft sitt. Kämpat i livet mer sorg över förlorade barn. Inte ett. Två. Mer än människor skulle behöva bära på sina axlar. Men inte ett uns bitterhet har det funnits där. Noll. Zip. Man måste beundra dem för det. Båda två.
Men jobba, det är min lott. Med lite tur får jag göra det i många år till jag med. Det är vad jag hoppas. Men man vet ju aldrig. Det gör ingen. Och det är ju som det är. Man får mopsa upp sig. Köra på. Inte fundera så mycket på att ålder skall hindra en i livet. Så har jag aldrig känt. Inte än i alla fall. Jo lite tröttare blir jag. Lite långsammare går det. Men inte är det allt för farligt. Tar igen det där på andra saker. Det handlar ändå om vad man gör av sin tid. Sitt liv. Det man får. Det är det här jag vill.