Jo fan. Sitter på kontoret igen. Fyra grader ute. K nedskjutsad till sitt. Kaffe upphällt i thermocouple mugg från England. Nitton grader på kontoret. Regn ute. Kodarväder. Inte så pjåkigt.
För att vara en av världens mest misslyckade personer, en omvänd Midas, så känns det rätt bra. Fantastiskt rent utav. Japp fast än jag gör musik som inte har något värde. För den skall ju ha lyssnare. Japp trotts att jag skriver ord som är som såpbubblor, poppar och försvinner in i ingenstans olästa, ja och fast jag gör hårdvara som folk iof bygger kopior av men inte köper, ja och fast jag kodar rad efter rad till ingen nytta. Japp, trotts allt det där. Eller är det tack vara? Ja hur som helst så känns det bra. Idag med. Jag längtar ner hit till kontoret. Vill komma igång. Tror på det jag gör. Vill hålla på med det här. Nog är det galet allt. Man måste helt enkelt le för sig själv. Kan man vara en så totalt misslyckad person som jag är och ändå känna sig lycklig? Nöjd med tillvaron?
Det måste finnas en diagnos…
Det måste finnas en sjukdom….
För sådär skall det inte vara.
Man borde känna av lidandet. Mer. För inte fan är det lätt.
Fast skit samma. Man får alltså flina åt eländet. Ja det kan vara en sådan misär att det enda man kan göra är att skratta åt den. Göra det hela vägen inifrån ett hjärta som gråter. Ja och sen jobba på. Inte tänka mer på det. Göra sin grej bara. Låta “pratarna” prata och prata och prat och prata….