Mixerbordet har farit mot Sundsvall till. Aldrig lär vi ses igen. Två gubbar bubbar. Det är tungt så inihelvete. Ryggar värker. Allt går på bristningsgränsen. Det visste jag ju. Det var inte enkelt att få in i huset heller. Passerar väl C med hatten en timme efter att släpet lämnar stort gult hus på kulle.. Han tror väl att det är slut på musiken nu. Att HAN, “the rockstar wannabe”, har musiken för sig själv. Men där sket han på sig. Såklart. Som vanligt. Den lille.
Minimalistiskt var det och minimalistiskt blev det. Känns faktiskt riktigt bra. RIKTIGT bra! Nu återstår att bestämma vad som fortfarande skall skeppas iväg och vad som skall vara kvar. Allt MÅSTE ju inte iväg. Varken nu eller sen. Fast oanvänt har inget värde. Inget alls.
Fick iväg en del trumgrejer också. Trumstativ en mass. Ja sånt. Känns bättre än att bara slänga. Gillar när saker får en fortsatt användning. Hoppas skolan vill ha lite mickstativ jag inte längre behöver.
Men visst var det roligt att ha det där bordet några år. Vi har haft skoj ihop. Gjort några plattor. Så är det nu ändå. Men inget mer med det. Såklart. Det är bara en hög med elektronik och lite plåt. Symfoniorkester i Helsingborg och andra konserter, sen jag, sen rockers i Sundsvall. Jag tror bordet gillar att hamna hos någon kompetent person igen. Själv orkade jag inte. Gammeln i mig sa “bliv vid din läst”. Ja och jag lyssnade. Det är mycket nu. Jag valde. Och jag tror jag valde rätt. Det lilla mixerbordet duger helt klart framledes. Färre reglar och knappar. Så få att till och med en gammal ocool gubbe fattar vad de alla är till för.
Tror jag lägger mig på det. Helt enkelt. Men läser. En stund såklart. Vad har man för val där. Läsa sig in i drömmarna. Hoppas på en morgondag. Att man vaknar igen. Inte lika snuvig längre. men “knöven” hela dan idag. Så man vet såklart aldrig. Som man aldrig gör annars heller. Godnatt – liksom – alltså.