Jag drar mig en extra timme på morgonen. Hulken har jävlats två nätter i rad nu och i natt gick det inte så lätt att somna efter fixandet. Jo man måste ta tag i en avstannad värmeanläggning när det än inträffar. Gör man inte det letar sig kylan in i huset och väl inne så stannar den och är lika svår att driva ut som brunskjortor som fått makt och ställning i samhället. Så upp går jag närhelst jag märker att det står stilla. Natt som dag.
Så jag ligger där och K går till jobbet. Känner “slö” uttalas utan ord i mörkret och kan såklart inte riktigt vila i min trötthet. Men sonen skall iväg också och jag väntar ut för att hitta en duschlucka. Sen upp såklart. Jag har ju ändå en hel dag jag “bara skall sitta hemma” på. En del slöar andra jobbar, Världen är orättvis. Man borde skaffa sig ett jobb.
Får ett erbjudande om att tala i Tunis på en konferens i vår. IoT igen såklart. VSCP. Men resa skall man betala själv. Google, Microsoft och andra talare har såklart inget problem med det. Men det har jag. Så jag tackar nej. Känner mig i alla fall hedrad för att jag blir tillfrågad. En annan gång kanske. Eller inte…
Ute minus 10. Under snön minus tre. Vitt. Frostgrenar. Ja vackert. Till och med en vinterhatare (ja “hatare är väl att ta i) som mig måste uppskatta. Men jag fryser. Fast det är varmt. Här inne. Alltid fryser jag. Det hatar jag. Ja eller tycker mindre om. Den där kaminen skall installeras. Sen skall jag ha trettio grader här jämt. Hela vintrarna.Men uppvärmningsäsong skall klaras av först. Två årstider det också. Den ena lite enklare att leva i.
Jag borde väl lägga av egentligen. Med det jag håller på med. Men den där rösten som säger “fortsätt” är fortfarande starkare än den som säger “lägg ner”. Antar att det är som en alkoholists röst som säger “bara en flaska till”. Man kör på fast man borde lägga sig ner och dö. Ja eller skaffa sig ett riktigt liv i alla fall. Men framgång kan man bara ha i andras ögon. Det går liksom inte i ens egna. Det är inskrivet i själva mekanismen. Tvivlet finns där alltid. Precis som klapparna på ryggen. De finns inte där när man behöver dem som mest. Bara sen när man inte har behov av dom. Kan inte låta bli att tänka på Notch där igen. Alltid detta spöke. Tror det är Voxnan.
Ja skit samma. Jag skall göra mitt nu. Om det är värt något får väl visa sig. Jag åker snålskjuts med livet en bit till hursomhelst.