Temperaturen sjunker där ute. Jag dammsuger upp lite glas från en fönsterlampa som gått i krasch som tröst. Det hjälper inte. Inte ett dugg. Små små bitar av glas uppsugna i en dammsugare är ändå inte till mycket glädje. Så jag ger mig ut och skottar lite. Först sopa av bron. Puder. Inte mycket. Några centimeter. Lättsopat. Sen skotta. Lättskottat. Ja och kallt är det. Som sagt. Där ute i verkligheten. Man får stå ut. Så jag går in. Mer finns ändå inte att skotta eller sopa.
Inkommen. Tar två riskakor med ost. Kvicksilver också tydligen. I dom. Det man åt med sked förut för hälsans skull. Här i en gammal skola finns säkert rester så att det räcker ett liv eller tio till. Inte var man så noga med kvicksilver förr. Det gick att leka med. I skolan och i labben. Så varningar för riskakor oroar mig inte nämnvärt. Ge inte till barnen. Men vi gamla gubbar, ja va fan, spelar några milligram till någon roll. Egentligen? Och vem skulle sakna oss.
Jag laddar filmkameran. Man vet aldrig. Ingen plan. Men tänker på UFO’n. Kanske seglar ett förbi idag. Ja då är en laddad filmkamera en bra sak. Vem tror en utan filmbevis? Det är så jag tänker. I morse såg jag nog ett förresten. Ett UFO. På andra sidan dalgången. Men det flög inte. UGO. Unidentified Grounded Object. Kanske. Men var nog två bilstrålkastare. Fast det finns ingen väg där. Bara det liksom. Eller fanns kanske man skall säga. Världen förändras ständigt.
Det är vackert där ute. Det måste jag ge vintern. Ja det är riktig vinter när det är en halvmeter snö och femton minus. Man blir liksom stående tittandes i ett fönster till och från. Häpnar. Ja det går ju bra så länge man befinner sig inne. Ute vill man ju inte vara. Inte jag i alla fall. Håller mig inne. Drar upp element. Hulken gapar större. Man får nog fylla snart igen. Detta eviga fyllande av pellets.
Annars förbereder jag mest. Helgen. Prat. USA anpassad tid. Det är som man hade en lektion i skolan igen. Inte mer. Fast annorlunda egentligen såklart. Man pratar om sitt. Oj vad jag kan prata om mitt. Har inga problem där. Om någon vill lyssna. Sällan så. Nu på Lördag då kanske. Jag tänker på toppolitiker som pratar på. Fast de bryter och snubblar i språket. Ja då kan väl jag med. Såklart. Har aldrig varit rädd för sådant. De rädda är de som klagar. Klagar för att de själva inte vågar. Jävligt få icke-natives pratar som en native. Vilket språk det än må vara. Så man får prata på. Svårast är att man mest läser och skriver Engelska. Vissa ord uttalas helt annorlunda än vad man tror. Men så är det bara. Inte ett reellt problem. Man blir rättad och får lära sig.
Jaha ja. Mer har jag inte att tillägga. Inte idag i alla fall. Så-då-så. Tjilleving ping-ping-ping.