Det är kallt här i Los. Såklart. Som överallt annars. Det är vinter. Men tack och lov bor vi där finnar bosatte sig. Japp alltså är det fem eller tio grader varmare här än där nere där floderna flödar. Japp alltid på toppen av ett berg och på rätt sida om berget. Smartare var dom än vad bosättare är idag. De flesta. En och annan tänker före. En och annan vill bo så nära vatten som det går. Tills första översvämningen. Då är det någon annans fel. Alltid är det någon annans fel.
Jag fryser såklart ändå. Det spelar ingen roll att alla element skruvas upp på max. Att temperaturerna här på kontoret mäts på nivåer så att man skäms. Eller borde göra det. Ja man inser hur varmt man har det när man är ut en sväng och kommer tillbaks in. Men jag fryser i alla fall. FRYSER och hatar vinterhelvetet som nu trotts allt är ganska vackert. Vackert liksom för att jävlas. Jag längtar till sommar. En talgoxe här utanför gör tydligen också det för den stämde upp i vårsång redan idag. Optimist. Men tack för det. Hjälper. Lite.
Hulken suger såklart i sig mängder. Såklart. Ett öppet gap liksom, som man häller säck efter säck med pellets i. Men värmer alltså. Både kontor och lägenhet. Kraschar dock när det är som kallast. Fungerar inte. Det blixtrat till, poff, och allt blir svart när jag försöker återstarta för att säkringen går. Hmmmm…. Spännande. Alltid. Loss med kretskort. Det är inte första gången. Jag kan det där i princip helt och hållet nu. Får jag en natt kan jag fixa det mesta eller bygga ett nytt. Hittar spån som blivit blött på undersidan. En isbit antagligen som ramlat dit efter att jag hämtat in pelletssäckare tidigare. Ja och efter torkning under Rapport så får jag det att fungera igen. Som sig brukar. Vad hade man gjort om man inte höll på med det man gör. Hur gör andra? inger en hantverkare på trettondagsafton?
Oooooops förresten, bloggar jag igen? Ja det återstår att se. Kanske. Kanske inte. Just nu kändes det som om jag behövde skriva ner några ord. Det gör det kanske inte imorgon. Eller också gör det det.
Under julklappsutdelningen på julafton ser jag allt ihop liksom utifrån. Hmmm… men… jag sitter inte där själv i den där gröna IKEA soffan och dom andra klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Varför ser man sånt? Och en sådan gång. Men nyttigt är det. Man lär sig att livet går vidare utan att man själv är med. Man blir ödmjuk. Eftersom det måste det så med liv så gör det det. Går vidare. Och någonstans gör den mig väl glad den där glimten av efterlivet ändå. Är det ett omen? I så fall usch. Men det är såklart som det är också med det. Den där hjärtklappningen kanske inte bara är kolsyra från för många urdruckna julmust. Den som lever får se.
Men julen sitter kvar i kroppen fortfarande. K har visserligen börjat jobba också. Ja med, men jag “sitter alltså bara hemma”. Har kletat fast i julknäcken. Kommer inte riktigt igång. Inte hundra procent. Men det kommer. Jag känner ju det. Snart så…
Flyttar över till Linux som huvudsystem. Debian. Det är dags för ett försök igen. Irfanview och Snagit är det jag saknat hittills. Hittar något som liknar Snagit men inte når fram. Får väl klara mig med det. Men allt annat fungerar såklart bättre. Det blir mer responsivt. Och HALLELUJA vad jag älskar att ha flera skrivbordsytor. Det är underbart. Helt magiskt underbart. Sen kan man ju bli tokig på att vissa saker, som borde vara enkla, inte är det. Efter så många år. Men det går. Det fungerar. Det är.
Nu fredagskväll. Mat. Soffa. Trött efter en dag i “städa och sortera” fast jag vilat så länge under ledighet. Inte för att diskarna blev väldigt mycket mer sorterade idag. Men men… Kanske lyckades man gömma några fler saker som man lyckades hitta förut. Hur som helt hoppas jag på en film, en som det går att se. Går det inte att hitta en sådan får man väl somna in. Som vanligt.