Vid ett träd nedanför stupet på ett av Hälsinglands berg sitter en kvinna med dom bara benen i kors. Hon har en turkos fotlång klänning på sig. Nu uppdragen så att hennes vader och bara fötter är synliga. Ett tunt armband som verkar vara av guld kring hennes vänstra handled och ett halsband av läder med en liten mässingshammare hängandes i runt hennes hals. Kvinnan blundar och sitter helt orörlig. Hennes ljusa långa hår följer vindens mjuka rörelser. Hon blundar. Inte påtvingat, bara lugna och avslappnade stängda ögonlock. Som om hon sov. Hennes barm rör sig med hennes andning. Inte mycket, inte ofta. Man anar att den här kvinnan, där inte långt från stupet, känner ett inre lugn. Ingenting i världen kan väcka det minsta uns av oro hos henne i detta ögonblick.
Strax bredvid henne porlar en bäck. Försiktigt, inte våldsamt, tar den sig ner mot sjön. Ändå målmedvetet. Vill tillbaks till havet. En bäck med sitt ursprung från vatten i en källa längre uppströms. Kallt, klart, friskt vatten som det Hälsingska berget med stupet tvingar upp till ytan. Forsande upp ur underjorden av bergets tyngd. Till synes från ingenstans. Vatten som färdats i månader i underjordiska kanaler med kopplingar ända ut till de stora haven. Vägar som ingen människa känner. Bara anar. Jordens blodomlopp. Kvinnan hör inte bäckens porlande där i sin inre värld men lukten av det friska vattnet registreras automatiskt av hennes hjärna. En av dom glömda dofterna. En gång livsviktig och igenkänd, nu självklar och därför undanstoppad tills den behövs igen.
Solen lyser genom bladverket. Björkar med löv som mognat under en halv sommar är nu effektiva fabriker. Fotosyntes. Energi, koldioxid och vatten blir druvsocker och syre. Energi för att bygga träd av. Energi som låter livet fortgå. Även andras. Dom som behöver det reaktiva syret. Det som skulle vara det giftigaste gift utom just här. Bäcken bidrar med vatten. Osmosens under suger den ut i trädets alla delar. Luften men också kvinnan bidrar med koldioxid. Solen bidrar med åtta minuter gamla fotoner utsända från kärnreaktioner i ett exploderande, imploderande helvete kallat solen, 149 600 000 km bort. Alldeles lagom långt bort för att främja livet just här. Fotoner med energi att bryta upp virvlande kolatomer med dubbelbunda syreatomer, splittrandes den mussepigglika vattenatomen för att bilda en längre kolkedja. Sex sammanlänkade kolatomer, tolv väte, sex syre. En grundläggande byggsten för växter. En byggsten att bilda nya löv av, nya grenar, rötter, bark, frukter, taggar, blommor och allt som växterna nu kan tänkas vilja bygga. Sockret för liv som människor baktalar.
Kvinnan sträcker på sig. Länge. Reser sig försiktigt. Går barfota fram till bäcken och fyller sin hand med det kalla vattnet. Dricker. Låter smaken av det kalla vattnet fylla sitt sinne. Hon har lärt sig det i sommar. Anar havet i dess smak. Går efter bäcken men svänger av snabbare ner för berget vid en bro gjord av slanor. Ner mot andra människor och andra under. Hela tiden andandes in de överblivna och nyss bildade syreatomerna, tvillingar, från trädens fabriker i sina lungor. Ett under om man nu vill se det. Ingenting för den som väljer det.