Hon dör där i sängen. Jag hör det på andningen. Hennes lilla mjuka hand i min. Har den alltid varit såhär mjuk? Min hand som smeker hennes panna. Mamma. Sköterskan som står där och grejar vid medicinskåpet.  Jag ville att hon skulle gå. Att hon skall lämna oss. Att dö, att sitta bredvid en mamma som dör, det är så privat. En sak inom familjen. Men man har inte tid och lust att bråka om sådant i ett sådant här ögonblick. Så ett sista andetag. Uppehåll. Slut. Nej. Ett till andetag. Forcerat nu. Sen kommer inget mer. Ögon som inte längre ser. Jag är föräldralös.

Jag ringer till K. Såklart måste hon få veta först.  Brorsan också. Nästa samtal. Men sen då?