Koncentration. En dag. Ibland håller man fast i den. Kommer ut ur det såhär vid elvatiden. Inser att man gick in i det där vid halv åtta i morse. Att världen inte har existerat sedan dess. Bara några kodrader och ett kort med en processor som ingen av dem knappast kommer förändra något alls för mänskligheten. Men vem bryr sig? Du? Jag? Någon annan?
Men det finns en lycka i att skapa. Att först tänka ut och sen bygga och till slut få det att fungera. Kampen för att komma dit. Lite som att få barn, uppfostra dem och skicka dem ut i världen. Att kämpa för det där. Det där man tror på. Att få det att bli så bra som möjligt.
Jag är lycklig i det där. Lycklig över att jag får vara där. Tacksam att jag får vara det. Det är såklart en ynnest. Oja, jag är medveten om att det är det. Jag är beroende av andra för att få göra det här. Just nu. Men det är en kamp. Ja det där som ser så lätt ut. Man får kämpa för det. Det kommer inte gratis. Ingenting gör det. Inte för någon. Inte för mig. Inte för dig.
Därför blir jag förbannade på de där som hänger sig fast vid sådana som t.ex. Notch. Som inte skulle tittat åt honom ens om han inte gjort den succé han gjorde. Som inte gjorde det då. Innan. De blir så patetiska i sina försök att befinna sig nära solen. Nollorna. Jodå Notch kämpade nog också. Som du. Som jag. Som andra. Sen kom turen. Skickligheten delar vi.
Men de flesta av oss andra får såklart inte prinsessan/prinsen och halva kungariket. Det finns helt enkelt inte så många kungariken. Det är liksom inbyggt att det inte går att få allt det där för alla.
Så är det värdelöst det man gör då? Om hyllningarna uteblir? Noll miljarder på kontot. Har det man gör inget värde då? Är det så? Eller kan den där lyckan man känner en sådan här dag vara nog? Ja, att man känner sig tillfreds nu här vid elvatiden över att man har gjort ett gott jobb. Ja som man själv bedömer det. Att den där tanken man hade, visionen av det man skapade idag, faktiskt gick att skapa. Att det gick att förverkliga. Är det inte lite att vara gud det där. Att skapa sådant som inte finns. Produkter. Kan det bli större? Ja att skapa liv kanske. Det är stort. Men efter det?
Snart sitter den här prylen och snurrar i något hus någonstans i världen. Något slags liv det också. Gör något nyttigt. Det är några steg från vision till det där nyttiga. Dit. Ja och till och med sådana som Notch har kämpat för att ta sig från den där tanken om att göra “något” till att realisera det. Blir “klar”. Tro mig. Och innan hyllningskörerna står där utanför och hyllar så är det bara du själv som kan uppmuntra dig att fortsätta. Som kan göra det när de andra gör något skoj istället.
Så jag sitter här på kontoret med mitt tända ljus och är nöjd just nu. Bara det. Ja, ja, ja jag skall jobba i morgon och i övermorgon och dan efter det också. För att blir “klar” fast jag vet att det inte går att bli “klar”. Att man aldrig kan bli det. Men jag brukar låtsas som om det är möjligt i alla fall. För att få ha sådana här dagar. Dagar i total lycka och harmoni. Sådana som inte ens miljarder kronor kan köpa. Eftersom de aldrig varit till salu och aldrig kommer att bli till salu. Precis som oss som sitter där i de där bubblorna.