Idag besöker vi “Lingonberg” och “Lill-Helvetet”. Två av våra bärplockarställen. Namnet “Lingonberg” har vi hittat på själva såklart. Namnet Lill-Helvetet hittade säkert en skogsarbetare på någon gång för länge sedan när han låg frysande och kall i sin koja. Det fäste så väl i medvetandet hos folk att det hamnade på kartorna sen. Jag gillar stället för att det ligger mitt ute i vildmarken. Det känns i alla fall så. Voxnan rinner, nej rusar förbi, strax bredvid. Kopplar mig till Edsbyn och det som ändå är hemma. Ja på något sätt. Fast jag bara åker förbi. Här finns björnen, älgen och vargen nära. Man kan inte ger sig ut i de här skogarna utan att känna närheten. Älska att de vilda finns där. Eller stanna hemma. Gråta över att människan inte alltid är nummer ett.
Lingonberg heter något annat okänt i verkligheten. Det framgår såklart med all önskvärd tydlighet att vi plockar lingon där. Men idag plockas hallon. Men jag tankar också kraft där. Den där dalgången man skådar ut över just där. Övre Lomsjön där nere. Den har ett lugn över sig. Ett lugn som smittar. Sakta tar sig Loån genom dalgången för att försiktigt men kärleksfullt gifta sig med Voxnan några mil nedströms. Längtan till havet delar vi.
Berget på andra sidan har sin dramatik. Stupet som vi besteg med barnen för länge sedan som ett äventyr. Grattis nöje under en tid när vi inte hade råd med andra nöjen. Men med kaffe, saft och några bullar blev det en fest och ett äventyr. Nu sitter jag alltså på en stock och tittar ut över dalgången från den andra sidan. En blå kaffekopp och en näve jättebilliga mariekex i händerna. Ute smakar kaffe som bäst, det är bara så. Speciellt när man sitter här på en nedblåst trädstam som barken har skalats av på så att den är len och skön att sitta på. Ja utsikten gör såklart sitt till. Det är så vackert så att man dånar. Ja och det är vid de här tillfällena jag fattar varför jag bor här. Hur skulle man kunna leva utan det där? Jag har svårt att tänka den tanken. Men dualiteterna såklart. Det schizofrena. Behovet av mer än ett. En gåva det också. Varför skulle längtan till det urbana, städernas brus och larm och möjligheter, ligga i motsatsförhållande till det här. Det är tillsammans som de gör mig till en hel och komplett människa.
OM jag hade haft lika mycket pengar som Notch så var det här som jag skulle bygga mitt drömhus. Det behövde inte godisautomater och biorum och allt det där. Bara enorma fönster ut mot den där sjön där nere och mot bergen där på andra sidan. Ja mot stjärnhimlen också. I sovrummet. Sen skulle marken vara min tusen meter åt varje håll från huset och hela vägen ner mot sjön. Man skall inte kunna se ljuset från en granne där på kvällen. Ja och ville man nu ha excesser i de där kunde man ju bygga sig en jävligt lång vattenrutchkana som gick från badrummet ut i sjön där nere. Hoppa ner i röret strax bredvid badkaret. Fanns det bara en lift som tog en tillbaks upp så kunde man ju hålla på att fara i den ett tag. Fast kanske skulle man springa upp såklart för konditionens skull. Ja så fick det nog bli. Men å andra sidan hade man en lift så kunde an ju ha en privat skidbacke där på vintern. Fast å andra sidan är det ju till Portugal eller Grekland man far till då. Januari till April. Under svarttiden. Så den skulle få stå oanvänd. Ja men nu är man ju inte Notch. Eller ens har hans stålar. Lika bra är kanske det. Fast lite roligt skulle man kunnat haft. Om man haft dom. Eller en del av dom. Kanske. Eller inte.
Men tänk vilken tur det är att drömmar är gratis. Jag drömmer mycket och gärna. Jag vet att man lever så länge man kan drömma om saker. Döda drömmer inte. Säkert!
Men det gäller utsikt också. Att den är gratis. Gratis är gott. Hallon med. Blåbär också. Det är bara att ta för sig. Lyx. Så en dag i lyx alltså. Utan Notch dollarstinna konton. Lycka ändå.
Det krävs ett visst mått av mod att åka så långt ut i skogen som till Lill-Helvetet för oss. Dit där väglöst land tar vid. Har man en bil som inte helt säkert startar vet man liksom inte hur det skall gå när man vill hem igen. Startar den inte är det liksom förbaskat långt att gå. Jävligt långt rent utav. Har man inga vänner finns det liksom ingen självklar man ringer till och ber om hjälp heller. Man står där man står. Eller går hem. Men allt går bra idag alltså. Inga problem. Lycka igen.
Hur enkelt är det ändå inte med det där med lyckan…