Jag tänder det där allhelgonaljuset. Hemma det här året. Ser på den fladdrande lågan efter att den blivit tänd och tänker på alla som inte är med längre. Kära vänner. Föräldrar. Saknade släktingar. Listan blir längre för varje år. Det är nästan omöjligt att komma ihåg alla numera. Förr eller senare är man själv med på listan. Då är det andra som förhoppningsvis minns ens namn och gärningar när ett ljus tänks i novembermörkret.
Lägger till morsan till listan det här året. Känns extra såklart. Men minns också att det här är naturligt. Vi levande skall stå här och tänka på dom döda. Det är så dom lever vidare. Inom oss i våra tankar. I bästa fall rundas kanter av med åren och bara det goda sidorna finns kvar av dessa människor som under sin livstid också bara var människor. Som vi. Med fel och brister och goda sidor. Dom allra flesta förtjänar ändå det till slut. Att bli ihågkomna med värme. Som goda.
I värsta fall finns det saker som vi inte kan glömma. Personer som sårat oss. Som gått vägar som vi inte tycker om. Ibland finns hatet kvar inom oss. Som sår som äter och aldrig läker under ett helt liv. Sår som vi håller öppna och därmed låter det onda, det oönskade segra. Men vi vet sällan hur vi själva skulle gjort om vi gått i deras skor. Kanske skulle vi gjort samma saker. Vi kan aldrig veta. Får aldrig veta det. Bäst att förlåta. Låta såret läka och på så sätt gå vidare. Leta efter det goda där i det onda. Det som alltid finns där. Hålla fast vid det istället för det dåliga.
För så är världen beskaffad. Det finns ingenting som är bara ett. Allt är mer än så. Sammansatt. Gråtonerna och hela färgspektrat finns i allt. Sökande efter en jämnvikt som de flesta av oss bara kommer att närmar oss. Det är bara på film och i böcker som världen har tydliga motpoler bestående av goda och onda. I verkligheten är det bara vi. Människor som lever och försöker leva. Varelser med begränsningar och svagheter lika väl som med potential och styrkor.
Vi minns den här helgen. Det är bra. För det är på dom minnena, på giganters axlar, som vi bygger våra liv. Vår värld. Som andra senare skall bygga sina liv, långt, långt in i en framtid som vi inte vet ett endaste litet dugg om.