Morgonsolen lyser in genom mitt kontorsfönster och skjuter in fotoner som kulsprutekärvar påpepprade av maniska fanatiska soldater. Jag hukar först. Det är för mycket. För starkt. Det är för tidigt. Längtar ju efter ljus. Vill inte skydda mig. Vill att varenda foton skall slå in i min kropp och få mig att rycka till som om de där fotonerna verkligen var dödande kulor utskickade från ett överhettat maskingevär. Ja jag försöker verkligen stå emot. Men det går inte till slut. Persienner måste ner. Nederlag. Man borde gå ut. Ut dit där persienner inte behövs. Ut dit där fåglar sjunger och sommaren föds.
Men inte går man ut inte. Man sitter här med sin tekopp. Man tycker rent utav att det är viktigt det där man håller på med. Vill förändra världen och tror att man är kapabel att fixa det. Ensam till på köpet. Ja är övertygad om att jag kan det. Ja det går liksom inte börja som världsförbättrare på något annat sätt än att tro att det är möjligt. Man måste börja i den änden. Tror man inte ens själv på det man gör – hur skall man då kunna begära att någon annan skall tro? Jag bara frågar.
Men persiennerna ner alltså. I ett av de ofarliga fönstren är de uppe. Solen når inte mig därifrån. Pepprar bara resten av lokalerna med sitt ständiga flöde. Återskenet från de upplysta väggarna kan jag i alla fall njuta av. Men fönstret är skitigt såklart.Allihop är de skitiga. Så in i helvete. Måste hanteras. Ibland – läs oftast – är det lättare att fixa en sådan enkel sak än att ständigt gå och gräma sig. Att göra istället för att oja sig. Men jag grämer mig ett tag till över det. Finns ju så förbannat mycket annat att göra också. Räcker livet till för allt? Jag börjar bli rädd att det inte skall göra det. Tar någon annan vid i så fall?
Jag har haft hinder i vägen för de jobb jag behöver göra hela veckan. “Måste fixa det första bara.” En oändlig räcka av de där “måste fixa först” har det varit. Men idag är jag framme vid sådan där god punkt där jag kan utveckla sådant som skall förändra världen igen. Hurra. Alla de där fixa först är avklarade. Ja förutom att laga bil, putsa fönster, röja och allt annat som jag väljer att inte se just för tillfället.
VSCP har länge haft en ganska tom karta i USA. Men på senare tid har det där börjat ändra på sig. Det glädjer mig mycket för i min bransch måste det av någon underlig anledning hända där innan det kan hända här. Vi har ett slags kollektivt mindervärdeskomplex här i Europa gentemot USA. Det hjälper inte inte att både Linux och ARM och en hel hög andra grejer har sitt ursprung härifrån. Vi tror inte tillräckligt på de är världsförändrare för att tjäna pengar på dem. Men sen gör ju Amerikanerna det. Varenda gång. Ja numera också Kineserna. De som inte heller har de där begränsningarna i sinnet. Hur som helst är det roligt att det puttrar i grytan. Men kampen är såklart inte över innan hela kartan är fylld med prickar. Helst i lager på lager på lager på lager…
Men också om man skall förändra världen måste man göra det lite i taget. Ja skall man äta en elefant måste man helt enkelt ta en tugga i taget. Det finns inget annat sätt att göra det på. Så det är vad jag skall koncentrera mig på att göra idag. Att åstadkomna en liten förändring. En som nästan inte syns men som är viktig i alla fall. En som är en viktig del i den stora förändringen. Det är en kamp. Och den kampen är lika och densamma för alla. Inte fan delas det ut medaljer och applåder när de som mest behövs. De kommer först när de inte längre har något värde i egentlig mening. När kampen är slut. Just därför måste vägen vara av värde. Gillar man inte vägen man går på så kan man lika gärna skita i alltihop. Ändå går så förbannat många på vägar som inte ens är deras. Vägar som de aldrig någonsin velat gå på. Vägar som de lider när de tar varje steg på. Men de viker inte av. Hoppar man inte av den där jävla skitvägen får man skylla sig själv. Fast kanske inte. Ansvar. Plikt. Säkerhet. Hur skulle det gå om alla vandrade sina egna världar. Det skulle tamefan bli anarki och oordning i världen. Den skulle gå åt helvete. Men vänta nu. Är det inte så det är idag? Kanske det är tvärt om rent utav. Hmmm…
Ja ja. Med persiennerna ner tar jag tag i min dag. Det finns att göra och jag hugger tag i det med ett flin i ansikten. Japp trotts att det är uppförsbacke och vägen framåt fortfarande är förbannat lång. Misströstan. Nej inte idag. Imorgon eller dan efter är den över mig igen. Liksom tvekan. Men det där är de där väderkvarnarna som skall nedkämpas. En bit till klarar jag nog. En dag till.