Det är något med Facebook och mig. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att finnas där. Inte helt säker på varför. Men jag tror det är det där “gilla” systemet. Det blir så jävla korkat. Ett sätt att ställa sig in. Ja och man fastnar i det också. Vill man ha ett gilla av någon man bryr sig om så måste man ge. Oavsett om man gillar det den där personen skriver eller inte.Det blir så förljuget. Betyder så lite och ändå samlar alla på “gilla” som om det handlade om deras liv.
Men det kan såklart räcka med att vara snygg också. Eller ha mycket pengar. Solklara “gilla” magneter. Eller som i poetens fall, vara gift med en fru som är mer känd än man själv är. Devisen är känner man honom lite så känner man henne mycket. Tror man. Hon finns ju där hon med. Men under annat namn. Fast då får man såklart inga “gilla” klick.
Men jag orkar inte med det där alltså. Trotts att folk ger uttryck för ett gillande när jag av misstag aktiverar mitt konto. Men också det såklart bra luft. Jag skriver ju ändå och hade en enda egentligen brytt sig så är jag inte svår att hitta. I alla fall om man kan Googla. Men kanske kan inte alla det. Eller orkar inte. Tror på det senare.
Men skit samma alltså. Jag lämnar. Inaktiverar. Känner mig mer ensam i världen än man borde behöva känna sig. Funderar ett tag på att sluta blogga också. Men det går såklart inte. Dessutom blir det så härmande av UL och hans paus. Jag härmas inte! Går min egen väg. Alltid.
Ligger vaken en timme runt tre i natt. Det är varmt och jag är täppt i lungorna så jag knappt kan andas. Hostar, svettas och försöker somna om. Petite kryper under täcket. Ja nästan tvingar sig under. Ligger nära. Så nära det går. Men blir inte där länge hon heller. Hostande ocoola gubbar ger inte katter det under-täcke-lugn som behövs klockan tre en tisdags morgon (lämnad till särskrivningsfascisters vansinnesbyggande). Men fåglarna börjar sjunga där ute i en dimmig värld redan vid den tiden. Det är när jag ligger där och lyssnar på deras lite prövande uppvaknande sång som jag somnar om till slut. Där hittar jag harmonins sköra tråd igen. Den som tar mig till björken. Men bara jag där också såklart. Jag skulle bli förvånad om jag såg någon mer där vid vattnet under löv som dansar i vinden.
Robin en vän stoppar två chokladaskar i postlådan på måndagskvällen. Sådär bara. Sms’ar om saken. Men jag spelar högt. Sms når sällan igenom musiken. Men han skicka mail om det senare. Det är den vägen man når mig. Jag hämtar i regnet. Ja de läggs där i lådan helt utan vidare sådär bara. Ännu en snäll människa jag inte förtjänar.
Dimman är tät här utanför på kullen. Regnet som föll igår lyfts upp i varmare luftmassor. Bra jobbarväder är det. Det tackar vi för. Jag behöver det. Det och lite tur. Eller flyt. Skottkärrorna känns tunga just nu när jag rullar upp dem för den branta backen för att tippa dom i dalgången där jag bygger min väg över till andra sidan. Ja varje gång jag tippar en kärra så ser jag ju hur många tusentals, nej hundratusentals, kärror till det behövs för att komma över till den där andra sidan. Få en väg dit. Ensam kommer det ta tid. Precis som det har tagit tid. Det är ingen tvekan om det. Ja jag måste andas in djupt ner i rosslande lungor när jag inser det. Det som jag ändå fått full insikt om varje gång jag tippar ett lass. Blåsa ut inandad luft i en djup suck är ett måste. Missmodet fyller mitt sinne. Att kasta ner skottkärran där ner i dalen och sen hoppa efter är ett alternativ. Att ge upp. En sådan här dag känns det så. Djupblå dagar. När man bara är själv. Inser det. När uppförsbacken och alla kärror som behövs för att fortsätta fylla ut hela vägen känns som en omänsklig uppgift för någon som bara är liten och själv. Men inte kan man ge upp såklart. En sjuklig drift driver en vidare. Fast man vet att de flesta bara kommer halvvägs ändå. Man får inga priser, statyer eller utmärkelser för att komma halvvägs. Men kanske är ändå själva uppgiften god nog. Man får fundera på det när man åker ner för backen igen för att fylla kärran ännu en gång. Om den turen är den sista eller om man skall kämpa på. Men hur länge skall man egentligen behöva kämpa? Tills man blir avundsjuk på de döda?
En man från Hans Lidman sällskapet ringer på lördagen och undrar om han får publicera en grej jag skrivit om Hans i deras medlemstidning. Ja det får han såklart. Vi ordets klåpare får vara glada om någon läser. Men kanske läser ingen där heller. Men det som är skrivet är ändå skrivet. Ingen tar ifrån ens svamlare en sådan sak. Orden finns där och lever sitt eget liv. Efter att de är nedskrivna eller sagda.
Min gamle elev i Gävle är fortfarande försvunnen. Man pratar om att kalla in sökhundar som kan söka drunknade från båt. Hemskt. En jämnårig med honom, en annan elev, väntar barn. Ja efter studenten börjar livet. “Den ljusnande framtid är vår” stod de där och sjöng. Det var inte så länge sedan. Sen så kom då livet. För dom som för oss andra. Det är bara sådär.
Men jag skall ta tag i spaden och fylla en till kärra med tung blöt jord. Låta dagen ta fart. Sen skjuta den uppför den branta backen. Göra det fast än inte ens jag tror att det tjänar något till en dimmig dag som denna. Nej jag skall inte klaga på han/hon/det/gud. Jag klarar mig själv. Det har jag alltid gjort. Och jag håller i alla fall mitt avtal till han/hon/det/gud. Jag skall leva hela livet. Tills det tar slut. Han/hon/det/gud hjälpe mig.