Tittar man norrut ser man den ynkligaste månskära som är möjlig att se. 2% Blodröd av sorg för de döda i krig och på flykt. Nästan rakt ovanför faller Venus i fritt fall i sin bana och lyser starkt som en strålkastare. Till tröst åt oss alla. Till vänster Jupiter. Stark och mäktig också hen. Merkurius skall finnas någonstans där i kokarna också men jag orka inte leta. Inte ikväll. Krafterna börjar ta slut. Jag skall strax salutera de där uppe och gå och lägga mig och sova den tröttes sömn.
Det är väntan ända bort till fjärde maj innan fullmånen lyser över oss och sprider oro och insomnia över världen som vi känner den. Själv är jag okänslig för det oroliga på alla sätt utom viljan att springa naken ut på det högsta berget och dansa med vargar och andra mångalna gubbar den där natten. Dansa oss trötta där på berget till solen går upp och nakna mångalna gubbar helst inte skall visa sig ute med risk för upptäckt av de känsliga och lätt generade.
Vindarna viner kring huset här på kullen fortfarande. De som brukar stilla sig på natten. Men inte den här natten. De ligger efter i sin uppgift. Jobbar över och i tvåskift. Den att blåsa bort vinterns kalla och blåsa in sommarens varma in i våra liv. Så blås ni vindar. Jag tar emot varje pust med en öppen och längtande famn.
Idag hämtade jag posten för första gången i år utan att ta på mig vinterjackan. En kulle på Hälsinglands tak ger inte mycket lä, men jag anar det som skall komma. Enklare liv. Barfotaliv. Inga strumpor på igen förrän i oktober. Fil och ostmaka till lunch i trädgård där man avnjuter de underbaraste konserter med Pavarotti, vår alldeles egen Koltrast, och en kaffekopp i det fria. Han är redan här förresten. Tidig. Aldrig är jag så lätt i hjärtat som på sommaren. Det blå kommer där med hösten. Det blåa på gränsen till svart som jag ändå också älskar och som är en sådan självklar del av den jag är. Det jag sannerligen inte vill vara utan. Men under sommaren. Inte ett spår av det där. Hjärtat tickar och och är lätt och nästa heliumfyllt och vill lyfta en uppåt uppåt så att man kan flyga med fåglar och bulliga moln.
Fast vi har såklart snö kvar här på Hälsinglands tak. Fattas bara annat. Och än kan det komma mer. Men vad gör det om man vet vad som kommer därefter. Kung Bores arméer drar sig tillbaka och är besegrade. Vi vet det och vi känner det. Ingen konst att klara av några lätta bakslag när segern är i sikte. Vi borde kasta konfetti som man gjorde på Kungsgatan i Stockholm vid fredsslutet. Jubla. Ännu en sommar är på väg. Jag är ganska säker på det.