Den första april anno 2015 – och man lever. Ja jag minns fortfarande dagar när man tyckte 2000 var långt borta och att man skulle vara nästan död då. Men nu alltså +15 år och still going. Ja helvete.
Ifåne ägare ja “i”-ägare är lite som gråa Volvoägare i keps. Man kan inte byta, eller för den delen testa något annat på allvar. Man har redan det bästa. Fanatism. Tecken på en hjärna som är outvecklad och som inte klarar av att ta in nya intryck. En efterblivenhet. Ja snacka om ADD och ADHD (IAPP kanske här då). Det där är fan så mycket värre. Att ha bestämt sig innan. Alltid gjort det. Veta innan man har prövat. Kocko, Jag tycker Apple kunde släppa en propellerhatt som följde med sina apparater så att de direkt blev synliga. Sa Apple att man skulle bära den så ja då bars den. Det roliga är att Apple en gång handlade om det motsatta. Att tänka själv. Men gick samma vägen som många andra ismer. Appleismen blev inget undantag. Fanatiker är alltid fanatiker och värda förakt för det.
Fast lite avundsjuk blir man ju också på de där människorna. Livet blir ju så mycket enklare. Valen är redan avklarade. Inget att fundera över. Buskis, keps och “i”-apparat. Lyckan är gjord. Allt är klart.
Skämten (eller lögnerna om man så vill) haglar såklart idag. En del riktigt bra. Hälsingetidningar lyckas idag tycker jag liksom Elektronik i Norden. Eftersom jag ljuger så mycket annars här på bloggen tänkte jag låta bli att ljuga här idag. Alltid tvärtom och ur tiden liksom. Mitt signum.
UL är i Stockholm. Eller var. Inser ni vem som följer vem? Han är liksom bara en copy cat den mannen. Vill innerligt bli ocool gubbe. Snart skriver han väl att han köpte en Old Amsterdam på Hornsgatan också. Då lämnas stämning in.
Vem kom förresten på att man skulle skriva “stämning” och inte “stämmning”? Borde inte den personen skjutas eller i alla fall stå till svars för det? Är inte livet krångligt ändå? Finns det inte viktigare saker att minnas och hålla uppsikt över? Jag bara frågar.
Onsdag och lillördag. Jovars. En kortvecka är snart slut. Nästa vecka kommer en till kortvecka. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om de här korta veckorna. Just för att de är korta. Även vanliga veckor är korta här i det här huset. Det som är till salu förresten. Visste du det? Till ett kvadratmeterpris som är så lågt att en Stockholmsboende skull dö av skratt och tro att det var ett aprilskämt. Men det är det då inte. En sanning. Första april.
Om du är ägare av en eller flera “i”-produkter förresten och inte kan tänak dig några andra märken. Sök hjälp.
Skrämmande tyst där ute. Kanske dags för en jordbävning igen. The big one. I Hälsingland. Ja omöjligt är det väl inte. Bodagrottorna är väl ett exempel på det. Europas längsta. Japp. Det ni. Fast i min absoluta favoritstad San Francisco är såklart det där mer närvarande. Uppe på bordet. Ständigt på agendan. Men det gör inte den där staden sämre för det. Jag blev förälskad i den där staden. Alltså i staden inte “I” staden. Vinodlingar, kalle-anka-julgrans odlingar och sanddyner ner mot stilla havet. “Ettan”. Bron. Sosulito. Ja jävlar. Vi skall dit igen. Ingen tvekan om det. K fick aldrig se. Fast egentligen borde man väl gör den där resan i bil från New York efter kusten hela vägen upp till Seattle, sen genom mellanvästern tillbaks. Ha tid på sig och uppleva på riktigt. Innan man dör. Det är så jävla enkelt i US of Americia. Som hemma. Släktingar härifrån stack dit i mitten på artonhundratalet. Det måste ha varit som att åka till månen. Speciellt om man var kvinna. Två systrar med mer mod än vad jag kan uppbåda. Gustav från Edsbyn sjuttio år senare. Flydde från henne han gjort med barn. Kom hem decennier senare när det lugnat ner sig. Pälsjägarliv. Ja jävlar vad man ligger i lä där.
Men resa är nog det jag skulle göra mer om jag inte satt här och var upptagen här på kontoret med att förändrade världen. Inte för länge på varje plats. Inga sandstränder från morgon till kväll. Nej rörlig. Upptäckande. Testande. Alltid på väg. Se nytt möta nya människor. Det tickar jag igång på. Fast behöver en bas också. Där fungerar Hälsingland. Om det nu är Hälsingland som skall vara basen. OM jag inte kan rycka upp rötterna och lämna. Men på något sätt känns det som om jag inte skulle vilja dö ensam i San Francisco, Frankrike eller Blekinge. Fast inte i Los heller. Det här blev aldrig hemma. Japp tjugoåtta år här nu. Men inte hemma. Inte ens nära. Ändå gillar jag människorna här såklart. De är lika bra som på andra håll i världen. De flesta har bara fastnat i “kom-och-hjälp-oss-vi-kan-inte-göra-något-själv” träsket. Vågar inte tro på sitt eget. Att det är bra fast det är det. Det som har mer värde än det som kommer utifrån. I Järvsö har man Lill-Babs som återskapade det där. Fick folk att fatta och bygga nytt. Tänka framåt. Blicka in i framtiden. I Edsbyn älskas det minsann, men ingen gör ett skit. ja som på de flesta andra små ställen. Bakåt, bevara det gamla, i allt, gäller. När det är framtidsmässor och nytänk som behövs.
Men jag skall köra igång musiken här på kontoret. Börja jobba. Skall man förändra världen får man ligga i. Den förändrar sig liksom inte själv. Men Hälsingland tänker jag inte spela, det skall ni ha klart för er. Jag hoppas ni väljer att INTE heller spela den. Men det gör ni såklart. Bara för att jävlas. Det är ju så det fungerar. Undrar förresten om man kunde hitta några timmar för att sitta i studion i helgen? Hmmm… En vårsittning, en påsksittning.