En ros. En blodrös ros i en blå vas på en bokhylla. Det var det enda som fanns kvar 60-år senare. Nu intorkad och spröd av ålder. Dammig av ett helt liv av uppvirvlande partiklar från en familjs rörelse genom tiden. Dammig, fast hon försiktigt, oändligt försiktigt och tålamodigt, för att bevara, försökt ta bort dammet genom åren. Aldrig riktigt lyckats helt. Men den stod där som en påminnelse om en man som hon vinkat av på Stockholms centralstation. En man som tog tåget söderut. Mot krigets förberedelser. Den innehöll minnet av en dag i ett soligt, vårligt Stockholm. En dag då den köptes i en liten butik på kungsgatan av en leende ung expedit med håret i en strikt knut i nacken. Den gata som senare skulle fira slutet på det krig som nu var oundvikligt med miljarder rivna virvlande pappersremsor från kontoren runtomkring. Tusentals skrattande glada människor. Slutet på ett krig som nu precis hade börjat tillsätta föreställningens roller. Kallade på dess aktörer.
En natt på ett hotell. En natt när hon för första gången gav sig till honom. Upplevde smärta uppblandad med njutning och ändå aldrig ville att det skulle ta slut. Kände hans skäggstubb mot sina bröst när han hungrigt kysste henne. Mannen. Dofterna. En mun som hittade alla skrymslen på en ung oerfaren kvinnas kropp. Smakade på henne. Det pulserande. Det heta. Hänförelsen. Klimax. Igen och igen. Mer. Bara dom en sista natt i evig kärlek. Hett omslingrande som för att aldrig skiljas. Bara finnas där nära varandra, i varandra, för alltid.
Dom tog ett fotografi i en liten butik på söder. En gammal skäggig lite butter fotograf. En serie bilder där dom ömsom var hett omslingrade och ömsom uppknäppta och strikta. Kära. Berusade av kärlek och en natt tillsammans. Så nära som bara två älskande kan komma. Skrattande. Allvarliga inför det oundvikliga uppbrott som väntade. Var fanns fotot nu. Hon visste inte längre. Men bilderna fanns fastetsade i hennes hjärna. Tydliga och knivskarpa. Hon behövde inte det fysiska fotografiet längre.
En bakelse. En kaffe på ett litet fik i gamla stan. Grädde i mungipan som han kysste bort. Doften av hans rakvatten som dröjde sig kvar. Motvilliga steg mot centralstationen. En sista kram. En lång sista kyss. En kyss av sötma och sensualitet att bevara för alltid. En kyss att kunna minnas och känna smaken av igen och igen. Plocka fram och smaka på från minnets arkiv när saknaden är för stor och tung att bära. Ett tågvissla. Rasslet, ångan, frustandet från ett lok som tar sina vagnar bort från Stockholm. Söderut mot Europa. Ombord en ung man som aldrig skall komma tillbaka. Hon ser efter honom tills bara den vita puffande röken från loket finns att se. Men egentligen har tårarna i hennes ögon för länge sedan fördunklat hennes syn. Aldrig mer kommer dom att ses igen. På något konstigt sätt känner hon det redan då. En sista dag. En enda natt. Ett farväl. Evig ihågkommelse och längtan. Och en enda blodröd ros i hennes famn som en hjälp att minnas.
—
Krig skördar offer. Grattis EU till Nobels fredspris och må vi aldrig glömma att innan unionen fanns löste vi inte saker mer diskussioner i ett parlament utan med krig I Europa. Blodiga krig. Låt oss aldrig glömma att EU är ett fredsprojekt och därför värt allt.