Jag söker förtvivlat efter en bugg. Lördag, Söndag, Måndag. HELVETE!!!! Förmiddagen idag. Metodisk fortfarande. Inte desperat. Vad är detta? Skall jag behöva börja om från början igen? För vilken gång i ordningen? Men så en blinkade lysdiod. Oj! Testa igen. Nämen det var som tusan. Kan det verkligen vara det som är problemet. Återställer. Nä det fungerar inte. Hittad. För trött för att ens bli glad på riktigt. Men nöjd såklart. Kör på. Det finns mer att göra. Hur många gånger har den där bootloadern snurrat nu under letandet av den där buggen. Femhundra gånger, tusen. Men jag är envis. Ger mig inte. Finns lösningen där hittar jag den. Gör det istället för att snacka så mycket.
En bra dag såhär lång alltså. Sitter här med kaffekoppen. Belöningen. En apelsin också. Man slår på stort vissa dagar. Har lillkatten med mig idag. Det är alltid en ynnest. Sällskap för annars ensamma dagar. Katter pratar inte så mycket och är därför goda lyssnare. Behöver bara ett knä att ligga på eller en kroppssida att trycka sig tätt emot under täcket och så en klapp och en smekning då och då i gengäld. Men kan såklart somna som katt mitt i en intressant utläggning som kamrat människa har, men det får man ta. Men så roliga historier berättar de inte. Det kan man inte påstå.
Vargarna jagar alltid efter de svagaste. De har ett sjätte sinne för det där. Man ser det hela tiden. Nu med. Det enda försvaret är att inte ta åt sig. Stampa med foten och säga “skit på dig din jävel”. Ingen varg klarar det där. Inte ens de som jagar i flock. Renar och andra lären härom av en som stirrat mer än en varg i vitögat.
De som är arbetslösa är som pensionärerna. I alla fall dom jag känner. De tror att alla har lika mycket tid som dom har. Man får sätta filter på mail och telefon och sms. Jag har alltid lockat till mig galningarna. De flockas kring mig. Vågar egentligen inte fundera vidare på vad det egentligen innebär. Låter det stanna därvid lag. Slutsatsen antagligen obehaglig. Men det enda jag egentligen vill är att vara i fred. Ja nu pratar vi jobb alltså. Men eftersom jag nästan alltid jobbar så… Men sen de där bra människorna runt omkring sig vill man ju ha där. Men inte galningarna. Ingen av dem. Men det är ju så synd om dom. Jag skulle må bra av mindre empati i kroppen. Helt klart. Ändå kan jag koppla bort den också. Känslor av. Jag skulle inte ha det ringaste problem att såga av ett ben på någon om det behövdes. Eller ta upp ett andningshål i halsen med en penna. Alla vegetarianer är nog sådana. I de lugnaste vattnen…
Imorgon föreläsning med Petter i Ljusdal. Brukar vara lite olika inspirationsföreläsningar där som anordnas av vår näringspolitiska stiftelse. Bert Karlsson var en annan. Ofta upplyftande. Tror morgondagens blir det också. Sitter man själv behöver man det där extra mycket. Men jag åker såklart ner där och sätter mig själv och åker därifrån utan att ha pratat med någon endaste enda. I bästa fall hejat på någon. Men sitter längst fram och smyger inte efter väggarna.
Det känns som jag är för gammal för att flytta utomlands. Varför vet jag inte. Men det känns så. Vi pratar om Blekinge, Skåne, Dalarna och alla andra möjliga platser och jag känner varje gång att Hälsingland åhhhh…. Hälsingland… Som om det verkligen spelade någon roll var man bor. Man är liksom samma person där som här. Det mesta kretsar ändå kring den där personen man nu är. Ja, just därför svårt att fly också. Man är liksom med sig själv för det mesta. Bättre att ändra på saker hos sig själv då än att dra. Men nu är det ju inte det. Det skall röras på sig. K såklart mer öppen för ohälsingland. Jag rädd att jag hoppar ner i en skittunnan. Harmonisk i sinnet nu. Fast det brukar vara tvärt om. Jag som drar. K som stretar emot. Man får växa in i det där. Om det går.