“Snipperisnopp och snipperisnipp”, jo, låtjävlen sitter i huvudet när jag kliver upp här vid sju. Sen går jag upp på vågen. Det var jul för två månader sedan. Helt klart var det så. Konstaterar att en dag hade kunnat börja bättre. Men det är med det där som det är med allt annat. Vissa dagar börjar på botten, andra på toppen, hur de sen blir till slut vet bara stjärnorna.
Fast egentligen är det ju inte så mycket botten såklart. En taskig låt i huvudet får jag snart bort med bra musik här nere på kontoret, och vikten, ja det skall nog bli bra med den också i sinom tid. Semeltider och livsstilsändringar går inte ihop. Även om det blivit ovanligt få semlor (hittills) i år. Faktiskt. Bara det kan kallas en livsstilsförändring. Tyvärr är de fortfarande lika goda. Och frestande. Så att man inte kan gå förbi dem bara sådär i butiken. Man får låta bli att besöka butiken.
Men en orörd torsdag är en bra torsdag. Jag skall beställa pellets, den enda officiella uppgiften för dagen. Bilen är redo för besiktning. Så redo en av våra bilar nu kan bli för något sådant.
Eftersom jag får ha två utvecklingsmiljöer uppe, båda stora och tunga, ja den ena skriven i Java, japp världen på små maskiner vore bättre utan, så läser jag mail på Linuxburken. Ser all spam som sorteras bort på Windowsmaskinen. Det är mycket. Tre på varje vettigt mail. Kanske fem. Man skall tydligen bli mycket nöjd över att man får låna pengar. Sen är det lätt att bli pokermiljonär. Ja ünt so weiter. Man får överleva. I alla fall försöka.
Det ringer en grabb och är intresserad av mixerbordet under gårdagen. Ja vill rent av ha det. Men befinner sig i södra Sverige. Västerås eller Motala, minns inte riktigt. Går det att ordna transport så åker det iväg. Söderut med ett huj. För stort för mig. Jag behöver det inte. Nu är det bara jag och musiken. Det blir ingen stor studio. Jag känner att jag helt enkelt inte har intresset för att spela in andra. Har nog med mig själv. Vill vara icketeknisk när jag sitter där. Då räcker det med några få kanaler. Fyrtio blir för många. För jobbigt. Rattar så in i helvete som skall ställas kors och tvärs. Men kanske köper man ett digitalt bord sen. Ett litet. För mer musik blir det. När jag har mer tid.
Sol, en riktig en, letar sig in genom fönstren. Man ser hur skitigt de är. Hur stor behovet av rengöring är. MÅSTE TA TAG I DET DÄR! En not till mig själv. Persiennerna måste åka ner. Ett brott mot vårsolen och det som är på väg. Drar man inte ner så ser man inte på skärmar. Kan man inte jobba. Helvetes helvete. Val. Man borde såklart välja solen istället för det artificiella men gör såklart inte det. Man får gå ut en stund och se på den istället. Lyssna på småpiparna som gläds lika mycket som jag gör. Långtidsprognosen håller sig fortfarande kring nollan. Om ni visste hur glad jag är åt det. En livräddare.
Oerhört lite på Lundellska bloggen just nu. Längtar efter ord från söder. Av en mästare. Men antingen kommer de eller också kommer de inte. Kanske har hans VD person vunnit. Han som bestämt hävdar att ord måste förvandlas till pengar. Varför sprida dem som maskrosfrön för vinden. Håller inte med där såklart. Som i så mycket annat från Lundells mun. Men det gör inte hans storhet mindre. Ett ordets mästare är han.
Journalistiken har förlorat kampen kattungar kontra seriöst. Jodå svartmåleri, svartfärg, och undergångsretorik är alla i kattungefacket. De som de som hävdar de är seriösa journalister håller på med. Väldigt lite är så där härligt frigörande som journalistik kan vara. Världsförändrande. Uppfostrande. Upplysande.Men de säljer sig hela bunten såklart. Erkänner sällan det däremot. Det finns inte mycket kraft att tala om kvar inom de flesta av dem. De är köpta av sitt behov att amortera på hus och få mat på bordet. Som resten av oss. Skillnaden är att de hävdar att det inte är det. Att de står över det där. Men är bara suckers såklart. På väg att dö i sin nuvarande form men kan inte en dö värdigt som vilken Saabarbetare som helst gjort. Men det finns bra journalister också. De kommer att överleva. “Bra” dör aldrig.
Under hela mitt liv har jag sett män (ja de är till största delen män) gottat sig i undergång. Slutet är nära. Journalisterna är värst i det där såklart. Sandwichskyltarna åker på snabbare än det egentligen är möjligt och sen står de där i gathörnen och skriker ut sina undergångsbudskap. “Norrland dör”, “Norrland dör”, “Norrland dör”. “Kriget kommer”. Eller “Solen förgör oss”. Eller “Datorerna tar över”. Eller “CANCERLARM”. “Det går åt helvete” är i alla fall budskapet. På ett eller annat sätt. Sen skrattar man åt en tidningsnotis som berättar om den första sädesärlan. Som de som tysta skrattar med mobbaren. De som är medansvariga. Sanningen, livet och världen är patetisk och enkel. Den handla rom glädjen över den första Sädesärlan. Javisst också om oron över sakernas tillstånd. Men de flesta har den lika nära sig som den där första sädesärlan. Männen med sandwichskyltar som ropar “Norrland dör”, “Detroit dör”, “Ryssen kommer”, behövs helt enkelt inte. Vi fattar. Vi har fattat. Elände kommer. Ge oss information. Skräm oss inte. Information som att Sädesärlan har kommit till den lilla byn. Information om en negativ utveckling för en bygd. Krydda den inte med bibliska undergångscenarier.
Bäst jag slutar här. Man skall inte ge sig på media. Hämnden är alltid ljuv tycks de tycka när de ger igen. Man får ducka. Kollegialt är det i det lägeret. Kollegialt och sandwichskyltförråd med undergångsskyltar finnes i obegränsad omfattning. Det enkla finns där. Det otänkta klädd i en mask av intelligentsia. Jag ger inte mycket för det där. Mitt gillande får de som gräver upp och förändrar. Som gör skillnad. “Gilla” knappar och ytligheten går bort. I alla fall om den inte uppvägs med motsvarande djup. Där är Svenskan och DN bäst idag här landet. Men läs en Hälsingetidning. Den enda glädje man har av den idag är att tända brasor med. Inte ens krönikorna är bra längre… Blink-blink-blink. Bäst jag gör det sista tydligt. Jo, de är de säkert. Fast än jag inte skriver. Undergång, Sport. Cancer. En gnutta skoj. Alltid skoj. Vackert går bort. Positivt går bort. Svammel.
Men jobb nu. Jag har redan svamlat på för mycket. Han jag inte kan skriva namnet på skulle ha blivit bestört över alla dessa ord till ingen nytta. Kanske UL också. I alla fall VD’n inom honom. Skiter jag i såklart. Nu skall jag jobba.