Klockan är kvart i åtta. K har gett sig iväg med ryggsäck och det är bara hennes spår som syns gå ut där i nysnön från det stora gula huset här på morgonen. Illerspår från korta ben. Eller grävlingsspår eftersom hon bär lärarens obligatoriska ryggsäck. Snöskulpturdag idag på skolan. Det finns snö. Sällan sammanfaller de där två. Ungefär som skidtävlingar i mars. Förr var det inget konstigt med det. Men nu. Vasaloppssöndag i helgen. Också där snö antar jag. Tur. Mest tur. “Billan” vann igår. Eller en senare reinkarnation av henne. De är så lika för mig. Sådana som mig. Som ser dåligt. Som hör dåligt. De sportointresserade.
Allt utanför fönstret har en nyans av grått denna morgon. Inte ens granarna lyckas få fram så mycket grönt att de kan vara gröna annat än på insidan. De är snarare idag klädda lite åt det mörkgråa återhållna jobbarkläderpåidagfärgerna. En dag som gjord för kameraexkursioner med svart vit film på rulle. Utskrivna på matt papper blir bilder från sådana här dagar tavlor man gärna hänger på väggarna. Fraktade till New York av män i svarta kläder och hängda i rum där varken grått eller svart eller en annan färg än vitt finns att finna, hystar de in tusenlappar de där bilderna. Om det nu är det viktiga. Jag har ingen kamera av värde längre och jag ser ju allt det där bara jag tittar ut genom bara ett av de stora fönster som vetter mot söder här i huset. Fast en gång var det mitt liv det där med bilder.
Ibland hör jag skriken från de som torteras. Det får min hud att knottra sig och jag som alla andra stänger igen. Vill inte höra. De är ju så långt borta. Finns i länder man inte känner. I rum som ingen når. Ändå tar sig de där plågade ropen ända in i min själ som gnisslande frigolit eller naglar mot en gammal griffeltavla och för en stund skakas jag om i hela mitt varande. Vill ladda mina kanoner, ta med gevären och ge mig iväg för att befria, slåss för det goda, vill inte leva i en värld där sådant där händer. Svär på han/hon/det/gud som låter det här ske. Helvetes jävla as! Men inser såklart att det är vi själva som måste stå till svars för det vi gör. Vi alla. Som människor. Vi som inte gör något är lika skyldiga som de som torterar. Men jag köper mig fri med ett medlemskap i Amnesty. Trehundra spänn sen är jag utan skuld. Om bara skriken där i huvudet kunde försvinna för alltid också bara…
I Danmark skall man ha ihjäl fler unggrisar. De som inte håller måttet. Som växer för sakta. Ta dom i bakbenen och slå dom mot betonggolvet några gånger så dör de. Det är tydligen så det går till. I Sverige också. Några hårda slag… sen så. Gör man sådär så går profiten upp. Foderpriser kontra avkastning. Excelarken talar sitt tydliga språk. Ja jag äter ju inte kött men blir förbannad på att det kan vara sådär. Kanonerna laddas igen. Vegetariska atombombsarmador lyfter från undangömda flygfält. Gröna bindlar runt hjälmar.
Man får liksom sluta tänka. “Du tänker för mycket” säger K. “Du läser för mycket” sa man till min farfar. För honom gick det som det gick. I mitt fall får vi väl se. BLUNDA hårt. Prata strunt. Svamla på i bloggen. Heja på “Billan” som om livet hänger på det där loppet. Ja det får slut på både tankar och skrik. En stund. Pseudohändelserna som gör oss bäst i världen fast vi bara står där vid sidan om och ser på. Ser på som vi alltid gör. Allesammans. Alltid. Hoppas det finns någon som gör något. Någon mer än vallaren, meteorologen, ledarna och “Billan”. Som bryr sig. Som bryr sig om någon annan än sig själv. Som inte nöjer sig med att betala in sin medlemsavgift.