Och den ende guden materialiserade sig för den svartklädde självutnämnde gudsföreträdaren. Inte som en han eller en hon men som en liten, liten grå, helt vanlig, inte ens jämn sten. Just idag, en gråmulen dag där mitt på en grusplan framför en kyrka bland andra grå stenar.
– “Det är jag som är den ni kallar gud.”
och fortsatte
– ” “Jag” är egentligen fel. Gudomligheten finns inte i någon personlig form. Det jag representerar behöver inte skepnad eller ett “jag” eller behöver ens befinna sig någonstans i tid och rum. Stenen som du ser är bara en del av universums all energi. Energin, det ni kallar gud.”
Den svartklädde prästen plockade upp stenen, höll den i sin hand, bollade med den och lät den sedan ligga stilla i sin öppna högra handflata, under en bråkdel av en sekund kände han svag insikt av vördnad. Men en helt vanlig sten bara. Kanske aningens lite uppvärmd av solen men annars precis som vilken annan sten som helt. En sån som skulle sagt “plopp”, inte “plask”, om man kastat den i vattnet.
– “Men vi har byggt vackra katedraler till den ende gudens ära, samlat guld och silver” sa prästen. “Dessutom trodde jag att du skulle visa dig med basuner och trumpeter som ljöd till din ära när änglarna bar ner dig till oss på jorden. Guden i sin härlighet sittandes på en diamantbeströdd stol av solitt guld. Guden som bjuder in påven, ärkebiskopar, heliga munkar innan du bryr dig om en helt vanlig präst som jag.”
Stenen, för visst kom rösten därifrån?, sa
– “Gud behöver inga kyrkor, gud behöver inte er präster, gud utdelar inga straff. Allt det där är påhitt av människorna. Guld och silver representerar inte mer energi än något annan materia som finns i universum. Bajs och guld hedrar guden lika mycket, eller litet. Allt är energi och har samma värde. Den enda kyrka som behövs är universum och dess storhet. Den byggnaden är högre och mäktigare och härligare än allt som kan byggas med människohand.”
och fortsatte…
– “Allah, Jesus, Maria, Buddha och allt annat som framläggs som guds företrädare med regler och verk är bara påhitt och skräp som precis som den här stenen saknar annat värde än den energi atomerna de är byggda av representerar. Böcker och skrifter är sådant som människor hittat på, inte guden. Påhitt för att fängsla er, ge er ångest över livet och hindra er från att leva det enkla livet som ni egentligen borde leva. Skuld finns inte. Inte ens för massmördaren.”
– “Ingen människa kan representera mig för alla är redan gud, energi, alltså en del av gudomligheten, det gudomliga. Därför är du, svarte präst, varken högre eller lägre än påvarna, ärkebiskoparna eller den fattige tiggaren eller de levande varelser du betraktar som mat när dom befinner sig på din tallrik.”
– “Det finns inga goda handlingar. Det finns inga onda handlingar. Det finns ingen domstol i universum som kommer att belöna eller straffa er. Det är bara ni själva kan göra det.”
“Ni söker rättvisa och den finns i form av jämvikt. Jämvikt är den grundläggande lagen. Det som universums allt strävar efter. Ingen kan någonsin vara helt god eller helt ond. Det finns inte något som är gott och ont i universella termer. Allt söker jämvikt och däri finns sanningen. Allt strävar efter jämvikt och det är också livets mål. Gud och djävul är ett. Gott och ont är ett. Svart och vitt är ett. Liv och död är ett.”
– “Men lever vi vidare efter döden om vi nu är gudar?” stammade prästen som inte riktigt förstod det där med jämvikt. Han är sjuk och måste få veta.”
Men stenen gav inget svar. Den var bara en vanlig liten grå, helt vanlig, inte ens jämn sten som sa “plopp” när prästen senare kastade den i ån som slingrade sig så fint och stilla förbi hans kyrka.
Dagens kaffe går till gud och hans/hons/dets sinne för humor.