Man dör lite varje dag. Man är medveten om det i min ålder. Konstigt nog känner man ingen ågren ändå inför det där. Det går ju liksom inte att rå på. Om jag skulle bli lika gammal som farsan så har jag tolv år kvar att leva. De föregående tolv åren gick iväg med en grisblink och de här åren kommer säkert också att göra det. Ja och man kan dö tidigare. Man är ju ändå i stroke och hjärtattacksåldern och man har väl inte direkt skött om sig genom åren. Det där terminerade akuta traumat kan komma när som helst, slå en till backen med den slutgiltiga knocken. Sen finns man inte mer. Synd eftersom man har så mycket kvar att göra och fortfarande är sugen på att gör det där som man har kvar att göra. Men man kan såklart ha tur också. Blir åttio, bli nittio, bli hundra och ha hälsan kvar. Då hinner man med ett gäng kodrader till. Eller ord för den delen. Eller musik. Eller gör något nytt, annat, som man inte vet är roligt idag. Kanske målar man i oljig olja eller vattnig akvarell längre fram. Eller inte. Börjar samla på frimärken eller bygger modelljärnvägar. Faller också i sina egna ögon. Det där är ok om andra gör det men jag, nej, då har det gått utför.
Men även om man nu då lever med döden nära sig så behöver man ju inte bromsa för den skull. Man har ingen rätt att göra det. Kan en blomma ta sig igenom asfalt så borde en människa kunna ta sig igenom livet. Det borde vara ens skyldighet eller i alla fall ens skyldighet att försöka. Jag kan förstå dem som sätter sig framför et tåg eller sätter pistolen mot tinningen också. Pang. Slit. Över. Om ångesten är för stark. Bensinen är slut och det inte finns människor omkring en med fyllda bensindunkar som kan dela med sig. Många har det så.
I det världsliga håller jag på att installera en gammal Ubuntu på en gammal 32-bits maskin. De som inte får saker att fungera har sådana maskiner. Jag kan ju inte hjälpa det men jag skall tydligen fixa även sådant. Inga tack som sagt. Man är destinerad att göra sådant där. Tydligen. Tvi tvi tvi borde man göra över axeln och fortsätta med sitt. Låta andra fixa det där. Men så är man snäll då också. Vill hjälpa men borde inte hjälpa alla gånger. Fast bättre på att säga NEJ numera. Kan säga det högt och tydligt. Vi får se vad det blir i det här fallet till slut. Installerar vidare.
Sol finns det inte mycket av längre där ute. Det är ju som förväntat såklart. Inget man lyfter på ögonbrynen åt. Snarare skulle det väl vara tvärt om. Varför man nu tänker så konstigt. Vad syftar dylika tankar till. Finns det något värde i sånt där. Icke. Men installationen går vidare. Det är i alla fall bra. Eller också har den fryst. Det vore väl skoj. Eller inte.