Jag är inne på min andra bok för julen. Fortsätter dan såhär så är den inmatade i huvudet och dess pärmar stängda om några timmar. Magen är i uppror. Jag äter för mycket, sover för mycket, ser för mycket på film, ja och läser för mycket då alltså. Det enda av verkligt värde jag gör är att bära in en korg med ed till öppna spisen med jämna mellanrum och fylla pellets morgon och kväll. Konstigt nog njuter jag av alltsammans dessutom. Den där oron har inte infunnit sig ännu. Jag vill sitta där i soffan, sjunka ner mer och mer till liggande och känna ögonlocken bli tyngre och tyngre för att snart efter den känslan blivit övermäktig slumra in. Vakna bara för att man är hungrig eller för att den där filmen man vill se börjar.
Att ha hela familjen omkring sig är såklart en ynnest. Det sprider sig ett speciellt lugn i sinnet av det. Kontoret orkar upp till sexton grader. Lika bra det. Vinden från norr kan få kyla ned det bäst den vill. Mig gör det inget där jag sitter, halvligger, ligger med ett täcke över mig i soffan en våning upp. Livet går alltså bara lite sådär obemärkt förbi och jag tycker det är helt ok. Men imorgon då får det bli lite ordning på allt det där igen. Ja det får det tametusan. Det går liksom inte det här i längden. Son skall förresten skickas ut i världen igen, tåget går mot lärdomsstaden imorgon och han skall med, yngsten blir hemma för vidare komvuxstudier. Karin har semester ända bort i framtiden. Livet skall gå vidare också här i ett stort gult hus på en kulle i Los.
Jag kan alltså inte klaga idag heller. Sorry, men det går inte.