Foto: Georg Gagnehed
Jag sitter här med tekoppen och läser Ulf Lundells blogg. Gör det med stort nöje och håller med och förstår vad an vill få fram där i Österlen. Det är viktigt att sådana som han luftar sina åsikter. Visar vad de står för. De som har lyssnare och läsare. På en blogg kan en mer nyanserad bild framträda än den som syns i pressen. Ja ni vet Ulf Lundell kvinnohataren och allt det där. Mediamänniskor har en förmåga att hänga upp sig på saker, liksom nappa på en krok, och sen liksom sitta fast där. Samma gamla bild skall rulla runt och runt och runt år efter år. En blogg jag definitivt kommer att följa är det i alla fall.
Ja press ja. En välpublicerad bekant till mig gav för många år sedan uttryck för hur lite man hör om något man skrivit är OK. Han skriver dagligen i en av våra dagstidningar. Skriver man däremot något som är fel så hör en miljon människor av sig och påpekar det. Det är som om de negativa krafterna har tagit över världen och att de goda inte orkar höras längre. Eller kanske finns det inte människor kvar längre som orkar säga ett gott ord eller för den delen dra till med en vit lögn och säga att “det där var ju bra”, ja, fast man kanske inte tycker det, säga det för att man vet att det känns gott att höra. Hursomhelst är det såklart också sådär att vara krönikör. Upplaga 40000 ex. Men inte hör man några kommentarer och gör man det så är det om stavfel eller något annat negativt. Men man blir luttrad med tiden såklart. Det är som det är och man får lita på det där solitära, en själv mot världen.
Bloggandet är inte lika roligt längre, så kanske skall man lägga av. Tystna. Självterapin kan man fylla filer med på sin egen dator. Det befrämjar samma syfte. Men vi får se. Det går upp och ner med skrivandet också och inspirationen finns ju där ibland ändå. Men det är lågveckor. Jag är alltid lite halvdeprimerad före jul. Tror det är en rest från när jag var barn. En morsa som ville att allt skulle vara perfekt till julen och som körde slut på sig fullständigt de här veckorna. Ja man kände såklart av det där som barn och det sitter i sig fortfarande. Vi har det såklart lugnare nu här i vårt hus. Vi är inte så nervösa och stirriga i det här huset. För morsan var det stora ögonblicket när Lars-Erik Järvefeldt, farsans chef, någon dag för jul kom över med årets fruktkorg. Det bugades och bockades och skrapades med skorna och kaffe och sju sorters kakor åkte fram. Snällt av Järvefeldt såklart. Att det andra de försåg oss med också. Telefonen, lägenheten, resorna och framförallt för farsan någon som stöttade och trodde på honom ett tekniskt snille. Alla behöver någon som tror på dem och uppmuntrar dem.
Men det är klart, familjen Järvefeldt tjänade miljoner på det farsan och andra gjorde. Julkorgen och det andra hade ett syfte. Distansen fanns såklart där. Vi var arbetare och de var finare folk. Tomten farsan fick arrendera till stugan vid Lössnan låg nu ändå mitt i ett kärr. Bengt Ivarsson och Lars-Erik Järvefldt tyckte såklart det dög gott nog åt en verkmästare som vigde ett liv åt fabriken. Såhär efteråt kan jag, sonen, lägga en snorloska rakt i ansiktet på dem för det. Jag har inget till övers för dem som bara håller efter sina egna. Man gammalt är gammalt och skall så förbli. Det fanns gott och man får koncentrera sig på det.
Ja, tekoppen är slut här. Det är dags att börja jobba. Det finns mycket att bli klar med innan jul här nere. Borde göra den där jullåten också. Den som hör till. ja vi får se hur det blir med alltsammans. Livet tycks i alla fall gå vidare av någon outgrundlig anledning.