Jag ägnar dan åt att skriva manual eller egentligen flytta en manual från ett format till ett annat. Det tar tid. Det är mycket text och tabeller och listor som skall gås igenom och nu när dan snart är slut och klockan då närmar sig tolv igen så är man helt tom i huvudet. Ja jag vet att man öppnar för en del gliringar genom att säga sådär. Men jag har suttit sen åtta i morse med en kort paus för lite mat mitt på dan och nyhetstimme under kvällen. Det går inte att vara koncentrerad hur länge som helst. Jovisst någon timme till fungera ikväll men då fungerar det å andra sidan inte så bra imorgon. Så bättre att gå upp och läsa en stund. Sju ringer klockan igen och det finns en ny dag att ta tag i. Om man hör den. Helt säker på att vakna igen kan man aldrig vara i min åder. Hoppas kan man i alla fall.
Håller jag på med riktigt arbete här där jag sitter? När jag hämtar posten så träffar jag R som jobbar i trädgården i det soliga vädret. När jag säger att jag skall in och jobba igen så ser jag att hon inte riktigt håller med. “Kan det verkligen vara att jobba det där!?” “Sitta där framför en skärm hela dagarna…” Men jag ser det som ett jobb såklart. Frugan ser lite tveksam ut hon också ibland också när hon går till jobbet. Det som är på riktigt till skillnad från det här. Jag är ensam om att tro på det här. Och visst skulle det vara så att alla höll på en och trodde på en om man “lyckades”. Men det är få som “lyckas”. Som Notch. Jag är säker på att hans lärare “såg något speciellt i den pojken redan när han var barn.” Vi efterkonstruerar så gärna och skapar något annat än en människa av de där som “lyckas”. Kanske finns det andra sätt att lyckas på. Fast jag vet inte. Än har jag krafter kvar att jobba vidare med även om jag enligt alla bedömningsskalor inte har “lyckats”. Göre det nått egentligen? Slutar jag inte att äta och börjar jag inte motionera så slipper jag snart fundera mer. Varje bulle eller varje semla är en del i ett långsamt självmord. Smygsjälvmord. Fast jag lovade han/hon/det/gud att leva tills det tar slut det där livet den där gången för länge sedan. Skulle det vara fusk? Om hjärtat bara slutar slå en dag… Fast man har hjälpt till bara alldeles så lite. Jag har fyllt i det vita arkivet utifall. Ingen kista. Ingen gravsten. Ingen begravning. Ingen minnesstund. Bara strös i Voxnan vid Kringelsjöarna (heter de så?) (om alla tillstånd går att få) så jag kan flyta ner för Hylen, Vinströmmen och förbi Edsbyn en sista gång innan jag förenar mig med det älskade havet och får bli den där fjärilen jag skall bli i nästa liv.
Att “lyckas” då är väl att komma så långt att man vingligt kan få flyga ut över den där sommarängen, i en lätt bris, och en ung flicka i en tunn vit klänning med en midsommarkrans på huvudet ser ens flykt bort över ängen och tycker att fjärilen som är jag är vacker och gör hennes dag innan hon vänder om, fylld av längtan, hem till sin älskade. Då flyger jag där och minns inte ett endaste dugg av alla timmars arbete i mitt förra liv. För varför skulle jag det egentligen. Vad är mer givande än att landa på en blomma full med söt nektar och veckla ut sin snabel och dricka sig otörstig av denna söta av gudar givna saft. Jag bara frågar.
Så jag går och lägger mig. Man måste ju sova. Det är bara så. Speciellt en sådan här kväll när tretti silverpengar har lovats Lo(o)sborna. Allt är till salu här. ALLT!