Jag kommer in genom dörren till kontoret idag på morgonen, flinandes över att ha fått en ny dag där bland skroten, pärmarna och alla papper. Men jag åker på en utskällning av tanterna direkt när jag knappat in koden och kommer in genom kontorsdörren. En riktig jävla tantutskällning blir det dessutom. Värsta sorten. Det skriks och gormas en kvart minst och jag bara står där innanför dörren och tar emot som ett fån och som om jag var av värsta tanträddsorten. Inte skräckslagen, jag känner dem alla för väl för det, men jag får helt enkelt inte en syl i vädret. Ja ni känner alla igen de där tantutslällningarna, klimakterierusiga muffinmagetanter som går på allt vad det kan som ersättning för allt det där som ungdomen aldrig levererade. Så där står jag helt enkelt i skottgluggen och kan inte annat.
“Hur var det med den där vattningen egentligen?” Ja precis den har jag ju glömt! Och sen
“hur var det med gödningen som du skulle ha vattnat med i fredags?” hmmm… den har jag också glömt.
“Skulle du inte plantera om och byta jord och…”
Ja tekoppen hinner alltså kallna betänkligt innan jag som en slagen hund lommar vidare in förbi studion och in till min kontorsstol som längtar efter min stora rumpa. Knarrar och ojar sig och säger “åhhhh, mmmm, härligt” när jag sätter mig. Det grymtas runt omkring mig nu också och för att visa att jag faktisk är man för mitt kontor skriker jag
“T Y S T P Å E R N U J Ä V L A G N Ä L L K Ä R R I N G A R
O C H L Å T M I G D R I C K A U P P M I T T T E I F R E D” och sen har jag faktiskt buggar att rätta, men det säger jag inte.
“Jävla skitgubbe” här jag en tant till höger om mig säga tyst men tillräckligt högt för att jag skall höra och de andra tanterna hör dom också och snart så börjar varenda tant på kontoret skandera
“J Ä V L A S K I T G U B B E”
“J Ä V L A S K I T G U B B E”
“J Ä V L A S K I T G U B B E”
….
Alla är med i den där kören. De som bor här inne på kontoret, de som bor i studion, de som bor i elektronikverkstan. Så det finns ingen annan råd än att ge upp tedrickarstunden, hämta vattenkannan och fylla på lite näring inköpt för trettiospänn för två på Dollarstore i Bollnäs och fylla på lite i jorden hos den närmaste tanten.
Nu ändrar sig kören mer till ett mumlande “men se skynda på då”, “vi vill också ha”, “vi törstar ihjäl”… Men den första tanten hon säger “åååååhhhhhh…. tack min älskling” och sen niger hon så vacker och jag smeker hennes blad och hennes röda blomma och då håller hon nästan på att tuppa av och ger i från sig de där dofterna som smekta pelargontanter ger ifrån sig. Och samma sak är det med nästa och nästa och snart ligger man på plus här på kontoret. Riktigt på plus alltså.
Jodå, jag pratar med dem alla. De unga som togs som skott i fjol. De har inte sett så mycket av världen ännu. Inte hört så mycket musik och inte andats in så mycket lödrök. Dem får man ta det lite varligt med. Smeka bladen lätt på bara. Men sen finns de riktigt gamla också. De som såg min mormor arbete i sitt kök och nu står här hos mig. Man får prata lite högre med dem. Smeka dem lite mer vågat. Kyssa blommorna, låta fingrarna vandra försiktigt över bladen tills de darrar på pelargoners vis och är nöjda över sina liv instängda i ett hus på en kulle i Lo(o)s fast än deras längtan alltid står till en solig sluttning som sträcker sig brant ner mot havet längst ner i södra Afrika.
Ja de är mina kamrater alla de där pelargonerna också. Visst skall dom ha vatten och visst skall dom ha näring. Byta jord och krukor skall vi väl också hinna med vad det lider. Några nya skott skall väl tas och sättas också. Men det får bli sen. För nu när de alla är tysta och nöjda och tittar lite så där blygt och beundrande på en ocool gubbe som sitter här i sin stol så skall jag passa på att jobba lite. Det blir bäst så.