Det är lite höstkänning i luften idag. Eller kanske snarare den där skolstartssommarkänslan. Egentligen har jag inte haft någon sådan känsla förrän när jag som tjugotvååring reste ner till en ny värld och ett tekniskt gymnasium för att ta igen allt det där jag sket i för att bli rockstjärna. Det var ingen bitter man som åkte iväg till Katrineholm en Söndag och lämnade det gamla livet bakom sig. Nervös kanske, men mest sugen på att testa ett nytt liv. För egentligen hade jag ingen aning om jag skulle klara det där. Läsa på en teknisk linje dessutom och i en takt som var ett normalt gymnasieår på en termin. I och för sig mjukstartade jag med en preparandtermin där jag repeterade gammalt, men ändå. Man skulle bli tvungen att plugga. Det skulle bli hårt det visste jag ju. Vinna eller försvinna. De första veckorna var precis såhär vädermässigt. Kalla fuktiga mornar och sen en varm och skön eftermiddag med en speciell hög luft. Det var så det var när jag gick där till skolan den första dagen. Livrädd. Och när jag gick hem på eftermiddagen. Lika livrädd. Alla på fabriken´i Edsbyn hade ju berättat om alla som hade försökt före mig och blivit tokiga och galna och inlåsta. Skulle det bli så för mig också?
Men allt det där gick bra såklart. Det var ingen konst någonting. Uppsatserna lästes upp för klassen. Jag fick fyror och femmor i det mesta, jag som var van ettor och tvåor. En fantastisk litteraturhistoriefröken öppnade upp skönlitteraturen för mig på riktigt. Nähä, Strindberg fungerade inte. Men ta den här då. “Zen och konsten att sköta en motorcykel” som hon varsamt placerade i min hand. Ja den gillade jag. Prova den här också då och så fortsatte det. Jag blev lyssnad på som om mina ord betydde något och det var en obeskrivlig känsla. Aldrig skulle jag sluta läsa efter det.
Matematikläraren och tillika fysikläraren förändrade mitt liv. Jag kom dit för att jag skulle bli ljudtekniker. En naturlig fortsättning för alla oss som ville bli rockstjärnor och återvända hem i limousine men som inte blev det. Detta faktum gäller nu ändå de flesta av oss som närt sådana drömmar. Men jag fick lära mig elementära saker om elektroner och atomer och molekyler och att det fanns universitet där man kunde få lära sig mer om allt det där. Att en sådan som jag också mycket väl kunde läsa på sådana ställen. Det var inte alls som på fabriken. Här tyckte de att man såklart skulle söka. Trodde att man skulle fixa det. Borde söka för att man var bra. Ta ett till steg till. Lära mer av de bästa. Försöka förstå universum och han/hon/det/gud.
Så efter två år när slutbetyget var utskrivet och ansökan skickad till Uppsala Universitetoch den fysikaliska institutionen – intagningspoängen var höga – så vandrade jag ensam hem från den där skolan. Studentfester var det inte tal om. Vi hämtade betygen – som var bra – och sen kramades vi och skingrades. Lägenheten var uppsagd. Det var antingen hem jag skulle flytta eller till Uppsala. Som vanligt satsades allt på ett kort. Och så kom det där brevet. Intagningsbeskedet. Jag verkligen darrade när jag öppnade det. Vad stod det? Vad stod det? Jag hittade inte först. Men såg sen att jag var antagen. Jag skulle få plugga på universitet. Det var så mycket FUCK YOU mot alla som försökt hålla mig tillbaks som det överhuvudtaget var möjligt. Pengar hade jag inte så mycket så jag firade med två guldnougat i ella ensamhet. Packade sedan ihop grejerna i lägenheten. Skickade hem det mesta med farsan. Fixade ett rum i Eskilstuna och jobbade med kemisk analys på vattenverket en sommar. Och sen tog också det slut och jag tog tåget upp mot Uppsala. Just det tåget rasslade till där på vägen upp mot lärdomsstaden. Knappt märkbart där jag satt. Sen nödbromsade det allt vad det kunde. Vi hade krockat med en bil och två unga människor dog där den dan. För mig började livet. Det som aldrig har varit rättvist.
Året var 1980 och det var åter sådana där skolstartssommardagar. De fyra åren i Uppsala är en annan historia. Upp till den här punkten hade jag blivit vegetarian. Hade jag inte alltid varit det egentligen? Det behövdes bara andra som var det för att jag skulle förstå. Lärt mig att det finns datorer. Jag hade börjat förstå att politik verkligen handlade om oss människor och de liv vill leva. Att det betydde något. Att man skall säga ifrån och jobba för förändring. Ta upp de knutna händerna ur fickorna. Men en lärdom jag fick överskuggar allt det där. Nämligen den att en engagerad lärare – eller annan människa för den delen – kan förändra liv. Jodå, jodå, jag har också haft alla de där lärarna som inte borde sitta där. Som mekaniskt och uttröttade låter sina lektioner gå framåt, de som plockar bort viljan och lusten att lära istället för att föda den. Men de har ändå betytt så oändligt mycket mindre än de lärare som har väckt lust, pushat slumrande förmågor och skapat intresse för nya saker man kanske inte ens var medveten om existerade. De har ju förändrat liv. I alla fall mitt. Hur tackar man för det? Jag skulle vilja ta dem var och en i hand och kyssa deras fötter. Ja verkligen. Jag menar det. De är i alla fall de människor som radikalast och mest omvälvande möblerat om i mitt liv och gjort det på ett bra sätt. Format mig till den människa jag är idag. Pushat mig till att våga ta stegen. Finns det något som kan vara viktigare för en människa som mig som inte hadde det där i min omgivning. Knappast.
Jag har själv varit lärare själv sedan dess i olika perioder. Som en födkrok som blev något mer. Efter det har fått brev där en gammal elev skriver att han valde en speciell väg pga av mina lektioner. Eller brevet från henne som skrev att hon reste ut i världen och stannat där för att jag sagt något under ett samtal. Eller hon som tog över det där företaget för att vi pratat om att våga och att det faktiskt inte är så farligt att misslyckas. Räckan är lång av all feedback jag fått och tacksamt tagit mot. Och då förstår jag. Man får belöningarna som lärare också. Inte av att folk säger att man var den bästa lärare de haft utan av att se gamla elever göra val som de inte skulle gjort om man inte fanns. Då vet jag att jag betalt tillbaks i alla fall en del av det jag en gång själv fick. Men jag kommer ändå alltid vara oändligt tacksam för det de gav mig, mina gamla lärare. Mitt liv skulle ha varit mycket fattigare om de inte funnits.