Våra liv är som en guds fis i universum

Jag går i  lugnt tempo bakom gräsklipparen i 2.5h, har inget emot det där, med pluggar i öronen och samma musik som jag haft på mobilen i tre år  så fungerar det. Ja, musiken borde bytas. Det är sant. Där finns låtar med från egna album blandat med allsköns bråte. Ibland dyker det till och med upp en låt “once to be” så att säga. Då måste man le lite för sig själv under vandringen och hoppas att ingen annan någonsin får tag i det som finns inspelat på den här mobilen. Eller visst, skitsamma, det spela ringen roll det heller. Vad har jag att försvara? En gång ocool alltid ocool liksom och inget kan ta det ifrån mig.

Vid fyra samlas molnen. Tycker vi skall gå in. Pavarotti sjunger och min nya Björktrastvän, Bently (för att han ser ut som en), kraxar och klagar. Har inte glömt katten från igår. Kommer aldrig att glömma katten från igår, aldrig någonsin. För evigt förolämpad är han Bently och tänker använda den här sommaren till att påminna mig högljutt om det. Nöjd över en nyklippt gräsmatta verkar han ändå vara. Han verkar hitta hur mycket som helst där i det nyklippta min nyfunne vän.

Karin myser över semester, det finns tid för fritt liv framöver. Ingenting är så skönt som när det finns framför en. Det är därför fördröjd njutning fungerar så förbaskat bra. Att få längta efter det goda innan det tar ens sinne i besittning och sen passerar bort och blir historia. Jag har ju ingen semester då såklart. Eller har alltid semester om man vill se det på det viset. Men jag blir också lugnare i sinnet när Karins temp går ner. Det räcker liksom det där med att dagarna bara får gå. Att jag behöver jobba under det där vandrande sommardagarna spelar såklart mindre roll. Den här veckan ställer jag klocka som vanligt, men sen vette tusan om den inte får vara av. Gammelgubbe som jag är så vaknar jag ju lik förbannat där på morgonkröken. Och man kan såklart inte förneka det sköna med en sommarmorgon heller. Då är man avtrubbad eller bara dum i huvudet.

Polackerna som bor i grannens lillstuga jobbar såklart. Livet är jobb och fotboll där just nu. Nattmatcherna hindrar inte att man drar iväg vid femtiden på morgonen. Det har lite mer jävlaranamma i sig än vad jag och alla andra Svenskar har, vi som tycker att andra skall hugga i. Inte gå och driva omkring och sen sitter vi själva av ännu en dag bakom våra skrivbord och våra viktiga jobb. Vågar vi bara syna det vi gör var och en av oss, så inser vi snart att det egentligen inte betyder ett skit det vi håller på med. Våra liv är en guds fis i universum som är skönjbar en liten stund, men sen försvinner som om den aldrig har funnits, ihågkommen av ingen. Det är därför den del behöver stenar med namn på.

Men för min del har alltså ledig och skön helg övergått till arbetstid på kontor. Jag har kretskort att fixa, som skall iväg till Kina och tillverkas . De som kommer tillbaks som en dröm realiserad. Som ihoplödda blinkar och kommunicerar och istället för en tanke nu blivit verklighet och en slags egen varelse. Rätt vad det är så sitter de någon annanstans i världen och gör sitt jobb och tametusan om inte en liten del av mig också reser med det där kortet då ut i världen. Får se den. Fast istället för att jobba ville jag såklart sitta i studion. Men när korten är iväg så finns det tid för det också, annars får man ta sig den tiden för att överleva. Alla delar i ens varelse behöver bensin.

Ungefär åtta personer kommer läsa det här inlägget eftersom det är Söndag och sommar. Totalt kanske tjugo.  Jag vet inte varför ni läser den här smörjan och tycker nog att ni borde skaffa er ett liv alla tjugo. Eller nått. Bäst att sätta en 😉 på det.