Categories
Betraktelser & Berättelse

The very last day

snow covered road between trees
Photo by Street Donkey on Pexels.com

Med så många halvfällda träd så förstår man såklart de röda vädervarningarna över Hälsingland. Farligt är bara förnamnet redan som det är idag. Med en halv meter snö på några dagar så blir det livsfarligt såklart. Man bör hålla sig hemma om man kan. Som (ur)gammal programmerare så är det där såklart inget problem, men man tänker på dem som skall få vägar och el och annat att fungera.

Varje gång naturen ryter till så inser man hur sårbart vårt samhälle är. Byggt som den sköraste glasskål är allt som vi tar för givet i våra vardagsliv. Så lite behövs för att den skall få sprickor eller gå i krasch.

Mest av allt förundras jag över att samhället inte utnyttjar den resurs som vår militär är i sådana här situationer. När det är fredstid borde väl alla de resurser som finns i den sektorn kunna omfördelas till att hjälpa. Då gör ju i alla fall miljarderna någon jävla nytta. Perfekt övning borde det dessutom bli för de stridslystna. Att dö av en kula är väl inte mycket annorlunda än att dö av att få ett träd över sig. Kanske kan man till och med träna på scenariot mellan kriserna. Inte bara träna på “ryssen kommer“. Då skulle kanske färre bli skadade dessutom när man rycker ut med alla sina fordon och andra mäktiga resurser. Som jag ser det fick man gärna ta med sig kanoner och k-pistar också så man fick skjuta av sig lite .

  • Två fingrar vänster elstolpen“.
  • fi
  • Lägg an
  • Boom och smatter och boom igen.

och så ligger en tall mindre över en elledning.

Nåja, de där står ju lite på sidan (eller över) samhället. Kan inte säga att jag har någon djupare respekt för militärer. Den uppfattningen blev inte bättre av elva månader i flottan.

Nu skall K och jag äta lite gott. Sen vilar vi väl vidare. Har det hur skönt som helst men börjar onekligen längta lite efter vanlig skön vardag. Vet ju att den kommer vad det lider och då längtar man hit till vilan igen. Så det är bäst att ta in lite av det sköna in i skallen så att man inser hur gött livet faktiskt kan vara.

ps Var ner och hämtade ved nyss. Inte för det behövdes, men för mysfaktorns skull. Hörde “Hulken” i trappen ner. Precis som man alltid brukade lyssna just där för att höra om allt snurrade som vanligt. Men hörselvilla såklart. Atlas (aka Kurt) sköter det där alldeles utmärkt och ljudlöst numera. ds