Inte är det fullaste farten heller såhär på dagen före årets sista dag. Trotts försök till doping med julmust, den sista flaskan, händer det inte mycket i synapserna. Åtminstone blixtrar det liksom inte till som det borde. Vilans och slöhetens seghet sitter i. Man får ta tag i sådana där underhållssysslor. Tack gode gud för att man har sådan att ta till dagar när man inte riktigt hittar gisten.
Det skall bli kallt. Ner mot tjugo. Atlas (aka bergvärmepumpen Kurt) skall testas. Men kniper det så går det väl alltid att stoppa i en pinne i någon spis. Sitta där med ett glas och värma sig. Fick två flaskor fin whisky i julklapp av sönerna. Synd att jag inte dricker alkohol längre. Får väl ha kvar som bjudsprit. Eller ta sig en liten en ibland för sakens skull. Inte fan borde väl bukspottskörtlar blir alltför upprörda över något sporadiskt glas fördelat över ett år. Tycker man. Det där kan ta en ändå.
Hörde att en person i byn kallade mig “byns poet“. Tror det var efter något inlägg på sociala medier för ganska lång tid sedan. Bodde man i en annan by skulle det där väl möjligen kunnat vara en hedersbetydelse. Att man gjort bra ifrån sig en gång eller (gud hjälpe) två. Men här… Gissar att det där är sagt lite nedlåtande sådär. Ni vet predikanter som predikar där de bor. Det blir sällan så lyckat. Ja och sen vet man att man inte förtjänar epitetet med alla möjliga villkor medtagna i bedömningen, så hörs sarkasmen som orden uttalats med dubbelt så tydligt. Sen när man är död och uppbränd är allt sådant där annorlunda. Men det vet man ju inget om då såklart.
Det där med att vara älskad och omtyckt. Svåra saker. Jag har aldrig i mitt liv kunnat ta till mig att det funnits någon som älskat mig för att jag är jag. En sådan tanke går liksom inte att ta in i mitt huvud. Man skulle kanske ha blivit skådespelare. För jag har inga problem nu heller med att någon uppskattar mig när jag befinner mig i någon av mina rollgestalter. Antar att Inger Nilsson också heller blir älskad som “Inger” heller än som “Pippi“. Ja ni (kanske) fattar.
Ett nytt år då. Man kunde avge det där som löfte. Hur det nu skulle gå till. Ja man kunde ju börja med att sluta med “älska mig” som motivation för sina gärningar. Det skulle väl fler än jag må bra av. Fast å andra sidan ger det där ändå en existentiell mening åt skapandet av sandkonst.
Fast i min ålder. Inte mycket spelar någon roll längre. Man lever med det som skett och sker. Ojjar sig inte så mycket. Har accepterat det mesta. Inser att ens föräldrar också tänkte samma tankar som man själv tänker när de var i samma ålder. Tänk om man insett det då…
Numera är ett nytt år bara ett nytt år. Tidigare har jag känt stor tillförsikt inför varje nytt år. “Det är i år det händer“. Men även tjockskallar som jag lär sig. Upprepar man den där tanken vid 65+ årsskiften så börjar man till slut tvivla och kanske rent av fatta att det troligen inte händer i det nya år som kommer heller. Ge upp kallas det visst. Men i mitt fall känns i alla fall inte det där ge upp’et som en önskan att lägga sig på soffan och inte göra mer. Känns det gott i magen så kan man väl lika gärna hålla på. Egentligen är det ju ingen skillnad efter att man tagit till sig den insikten än vad det var under alla åren innan man tog till sig den.
Nåja. Får passa på att önska er ett gott nytt år om vi inte hörs innan “ring klocka ring..”.
