Vår här på riktigt. Inte ens här på kullen kan någon förneka detta faktum. Snö smälter. Fåglar anländer. Solen värmer. Det finns inget att klaga på.
Fast såklart. Det finns alltid människor som hittar något att klaga på. “Dom har ju” säger dom allt för ofta, följt av “Vi vill också ha“. Som om likformigheten verkligen existerar. Som om det är alla givet fast det aldrig varit det. Unga kan man kanske förlåta för den tron. Men är man över femton ges ingen sådan förlåtelse. Då borde man ha lärt sig nå¨gra av livets bistra sanningar.
Själv sover jag mest i helgen. Sover den tröttes sömn. Bäst så, då finns inte mycket tid för klagande. Skall ta igen det där nästa helg. Lovar.
Fast nu på kontoret. Jodå, en hel eftermiddag här. Arbete gav frihet som lögn redan under nazister. Men det kan inte hjälpas. Jag har alltid trott på det där. Att det lönar sig att arbeta. Att man tar sig någonstans till slut. Jag kommer (antagligen) att dö med den tron. Lika bra det. Då.
Stoppar i mig det sista av vårt påskgodis också under helgen. Påskharar och påskgummor i choklad. K hjälper visserligen till. Men som vanligt är jag alltid något lite glupskare. Gissar att möjligheterna att komma i form inför beach 2023 är utraderade vid det här laget. Men kanske lika bra det. Jag har aldrig ställt upp i tävlingarna. Instinkten att vinna har aldrig funnits inom mig. Jag är född förlorare och har aldrig begärt annat. Det handlar ändå bara om walk-over, icke deltagande, i “bäst i test“.
Att bergfinkar och bofinkar är här är kanske det säkraste vårtecknet av alla på kullen. När de där stora flockarna sveper över tomten vet man att det är på riktigt. När vi matar med solrosfrön brukar dom rensa rent bland resterna innan de ger sig iväg. Tyvärr inte så i år då. Men välkomna är det. Tyvärr släpar lillkatten in en bofinkshane. Hur tråkigt som helst. Men katter är katter och människor är människor. Helt förstår vi aldrig varandra.
Jag tar några lovar kring studion tidigt idag på eftermiddagen. Temperaturen är uppe på behagliga siffror. Det finns inte mycket att använda mot en sittning längre. Så man borde väl. Alltså unna sig. Göra det där man upplever som det roligaste av allt. Fast det finns annat roligt också då såklart. Skrivandet. Kodandet. De får aldrig tillåtas möta varandra i slagsmål om tiden. Så i sinom tid sitter man där också. Jag är säker. Skulle det inte bli så så går ju det bra också. Det handlar bara om vad JAG vill. Det finns en stor frihet i den insikten. Ändå kommer folk försöka få en upp på tävlingsbanan genom att placera en där. Men jag står still då. Vägrar att röra mig ur fläcken.
Såklart finns det väl sådan som ser Hälsingetoppen också som en tävling. men då har man såklart inte fattat ett dugg heller. Det finns inget att vinna genom att ligga först i den listan. Men inte heller något att förlora genom att ligga sist.
Höns står högt på önskelistan här hos oss. Vi har haft tidigare under några år och det är fantastiskt. Men det har varit svårt att få till den här gången. “Att göra” listorna är så förbannat långa. Slöheten för stor. Fast där borde det prioriteras en del. Att gå ut i hönshuset på morgonen och hämta några varma ägg är magiskt. Lika häftigt är det att koma spagetti till hönsen. Att uppleva deras eufori över tillgången på dessa vita maskar. Det är hoppet man lever på.
Men obruten vecka för över igen. Obrutna veckor innebär optimism. Man tänker och tror att man skall hinna mängder av saker. Det är ungefär som upplevelsen av längden på en helg där på en fredagskväll när man går från jobbet. Mycket blir till lite väldigt snabbt sen när man är inne i det. Man hinner aldrig så mycket som man tror.
Men gott är det att man lever. Jag känner tacksamhet för det. För många en självklarhet och inget att yvas för såklart. Men konsten är att uppskatta vardagen och det vanliga. Bara där och i det kan man finna förnöjsamheten.