Jodå, jag kom på ett jävligt bra blogginlägg klockan fem i morse när telefonen just hade larmat om att en av datorerna här i huset gått ner. Nu tre timmer senare har jag ingen aning om vad det var jag tänkte på då. Ja ja ja, men bra var det där inlägget i alla fall. Men inget konstigt såklart. Händer ofta att jag glömmer vad jag tänkte för en sekund sedan också. Förfall.
Torsdag. Igång. Te bredvid mig. Mail har hanterats. Nyheter lästs. Det skall arbetas. Möjligen i sitt anletes svett. Mental svett. Den fysiska svetten lyser ofta med sin frånvaro (och doft) här på kontoret. Synd. Gillar fysiskt jobb oxå. Behöver det. Men det som återstår där är träning. Fast att torrköra något är ungefär som att lösa mattetal efter mattetal till ingen nytta. Hur tråkigt som helst. Att lösa verkliga uppgifter MED matematik är såklart en annan sak. Hur roligt som helst. Verktyg. Har noll självändamål för en sådan som mig. I allt.
Ute regnar det. Applåderar såklart. Snölagren krymper. Mark träder fram millimeter för millimeter. Igår såg K fem koltrastar. Jag som numera är halvblind såg såklart inte en enda. Men gladdes ändå. Tänk om vi kunde få en koltrastkör som sjöng i stämmor här på kullen i år. Men hur häftigt vore inte det. Men gissar att de är på väg bara. Att bara Pavarottis son stannar här. Inte uppäten av hungriga synfranska gormetbönder i år heller. Hurrar!
Men jag kan glädjas med att också andra får koltrastsång. Jag behöver inte allt. Bara en del. Ganska liten. Den njuter jag av. Omfamnar. På en kulle i Hälsingland.
Hälsinglands Sparbank delar ut bidrag till olika projekt. Tänkte för mig själv att ett projekt som VSCP som är till mänsklighetens fromma och inte har några vinstintressen borde ha en chans där. Men behövde bara läsa ett stycke av beskrivningen för att inse att Open Source och Open Hardware nog inte var något man skulle kunna tänka sig ge några kronor till. Troligen finns det ingen mer Hälsing som vet vad Open Source är förutom jag. Kanske någon utflyttad. Ja en vet jag. Älskade landskap!
Open Sås får man börja kalla det man gör. Då blir det nog annat ljud i skällan. Ja, eller inte. Rent av troligt – inte.
Kill your darlings. Det är svårt. Antagligen det svåraste. Jag ägnar mig åt det i mina projekt då och då. Alltid med samma vånda. Idag inget undantag. Men bultsaxen skall fram och en av mina “darlings” skall gömmas och avlägsnas och slaktas. Lugn. Innan du ringer polisen så handlar det alltså om mjukvarukod. Mästerverk. Tycker man. Men som inte behövs. Nu. Här. Som man alltså avlägsnar. Med sorg i hjärtat. Eftersom det nu ändå handlar om ett mästerverk.
Lika bra att jag skrider till verket. Innan jag ändrar mig alltså. Bort alltså. Checka in i någon guldinklädd låda på Github. Minnas. Kanske återanvända en dag. Men inte här. Nu. Nope! Glömma. Avägsna. Lägga in i onödighetens arkiv. Trotts all möda som lagts på att bygga det. Åhhhhh så många timmar. Det gör ont, det gör ont…